bronsarmittlattaste

hmm. det är jag. det är den ultimata beskrivningen av min existens. jag hade kunnat ta världen med storm. vad hindrar mig? vem är kanske en bättre formulering, och jag vet svaret, jag ÄR svaret. varför är det då så förbannat svårt att ändra på? finns det inte piller mot sånt? för att våga följa sina instinkter och lita på att allt löser sig? det vill jag kunna - det vill jag lära mig. någon borde ju åtminstone ta tag i att ordna självhjälpskurser, kan man tycka.

Igår körde jag fyrhjuling. Jag höll på att mista mitt liv vid ett flertal tillfällen, åtminstone enligt egen uppfattning. Jag hade väl en topphastighet på 42 km/h tror jag, men det kändes fort nog när man hade noll kontroll:). Provade även på bågskytte, lite mer min grej. Fast fyrhjulingarna var roligare när man väl blivit lite varm i kläderna, för det blev man förvånansvärt nog. Inget går upp emot lite dödsföraktande stirra-döden-i-vitögat-action för att lämna fri väg i adrenalin- och endorfinådrorna. Hursomhelst så vann jag bågskyttetävlingen mot resten av familjen och systers pojkvän/sambo, trots att det var "fel på bågen" och "träden attraherade pilar" på något liknande magnetiskt vis och så vidare... Men vinsten tydde bara på att jag, som min motståndare i finalen så mycket riktigt påpekade, borde "skaffa en kompis". Han är nog inte så fel ute faktiskt, haha. Ännu ett exempel på min dödfödda potential. Det är mitt nya favorituttryck, det ska stå på mitt visitkort i framtiden, om jag någonsin får anledning att skaffa mig ett sådant.
Yrkestitel; dödfödd potential. Behöver du mina tjänster? Du når mig på nummer... Tveka inte.

Det har sedan min tidigaste barndom suttit en pil i mitt hjärta. Så länge den sitter där är jag ironisk - dras den ut, så dör jag. Søren Kierkegaard

Jag gillar Søren. Han säger bra saker, och tänker således även bra saker. Eller om det är tvärtom, att det han säger är det han tänkt först? I sådant fall tillhör han kanske den skaran människor som, precis enligt normen, tänker först och talar sedan. Det är en fin egenskap, kan vi då även dra slutsatsen att Søren var en fin människa kanske? Det låter jag vara en rent retorisk fråga. Ibland behöver man andra för att beskriva saker, låna deras redan uttänkta, uttalade uttryck. Det man vill ha sagt har oftast redan sagts, och ibland, eller i mitt fall kanske oftast, mycket bättre. All återvinning är bra återvinning. Ord är på ett sätt begränsande, det finns ju inte hur många som helst - once again är återvinning den rätta lösningen, och då blir det oundvikligen snarlikt vad någon annan någon gång redan sagt. Det är svårt att vara unik såhär sent i utvecklingen, rent verbalt åtminstone. Fjortisarna kanske inte är så fel ute i att skaffa ett helt eget simplifierat och våldtaget språkfel till språk. Deras "ord" och "meningar", (och nu vill jag inte på något sätt med detta val av uttryck skapa en klyfta i form av uppdelningen i ett "vi och de"-samhälle, inte alls. Alla ska med, eller hur?) trots det faktum att de saknar all logik och alla regler, ren anarki i språkvärlden, kommer ju åtminstone vara unika. Ingen har någonsin våldfört sig på ett språk på detta sätt tidigare. Mission accomplished? En människa kan ju inte beskriva en känsla på så många olika sätt, antar att det är den begränsande mänskliga faktorn, eller fantasin och ordförrådet, associationsförmågan... You name it.

Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna den idé för vilken jag vill leva och dö. Søren Kierkegaard

Han var en riktig muntergök, Søren. Nästan lika optimistisk som jag. Min optimism är dock så out of proportion att den är svår att mäta sig med, en dag ska jag försöka korrigera den till en normal nivå så att interaktionen med vanliga dödliga blir smidigare. En annan dag.

Nog med svammel för ikväll. Snart måste hobbytänkaren här återvända till universitetsstaden, till akademiker som tänker innan de talar, som gör allt enligt regelboken. Allt utom följer naturlagarna och håller jordskalv borta. Hur tusan ska man acklimatisera sig för att passa in där?! Ett litet quest för mig, energikrävande. Innebär oftast att man måste vara social, vilket jag egentligen inte har några som helst problem med, enligt mig själv. Men ska man umgås med andra än sig själv så har de givetvis en annan uppfattning, för till skillnad från folk jag vill vara social med så tänker de inte med min hjärna. De tänker själva, annorlunda. Det fungerar ibland. Ibland lyckas jag inte iallafall, oavsett vems hjärna folk tänker med. Det är en hel vetenskap det där, det också. Jag har så mycket kvar att lära, och då kan det ibland kännas lite meningslöst att fokusera min knapphändiga hjärnkapacitet på saker som jag vet övergår mitt förstånd, såsom matematik och liknande påhittade galenskaper. Jag borde starta en egen dödfödd yrkeskår, med potential i samma skick. Jag tror jag hittat något jag faktiskt skulle kunna vara bra på. Äntligen. :)

Over and out.