bronsarmittlattaste

Detta är alltså andra dagen i rad mitt blod utgjuts på jobbet. Snart ringer jag facket. Igår var det det förbannade tonårsfordonet mopeden som grovt deformerade och avskalade mitt lillfinger, och idag var det dessa förbaskade ramar (läs; ett stort plasthelvete som ska ner i en alldeles för liten påse bara för att djävlas) som skar sönder mitt smalben, bara för att jag var lite somrig och inte hade hellånga jeans idag.

Jag upphör aldrig att förvånas över vilka vändningar livet kan ta, men också hur mycket man kan leva om man bara aldrig slutar bry sig och släpper taget.

Är man inte medveten om att man flyger kan man aldrig störta.

Jag fick, när jag fyllde år, en bok av min kära mor. Omslaget pryds av ett par fötter med tårna pekande mot varandra (det fulaste jag vet) klädda i omaka strumpor och med en titel som med stora bokstäver står att läsa "INTE PERFEKT MEN FRI OCH LYCKLIG". Jag vet inte hur jag ska tolka denna gåva, så jag har hittills valt att helt låta bli. Hur det nu var så slog jag upp en sida på måfå igårkväll, alltför sent för att jag imorse skulle känna en känsla av "tjohej, nu var det banne mig morgon igen och pigg och fräsch som jag nu känner mig så grenslar jag min gamle Trofast och trampar iväg mina 15km till jobbet" sprida sig i min genomtrötta kropp. Snarare kände jag bilnycklarna locka, men innan jag var vaken nog att fatta ett lättjefullt beslut begav jag mig iväg. Men vad saken gällde var alltså vad jag läste. Underrubriken löd; "AVVISANDETS SMÄRTA". Börjar man reflektera över hur genomtänkt eller icke genomtänkt denna gåva var blir jag nästan mer orolig över hur orolig min mor är för vad i hela fridens namn som egentligen är felet med hennes yngsta dotter än jag är över hur dryg jag själv är. Kan man uppfattas som så djupt störd utan att ens märka det själv?
Tillbaka till sakfrågan, lätt att hamna på avvägar här märker jag - många tankar väcks på en gång.
I min bok fanns en del typiska beteende som setts utlösas av att just känna sig avvisad, till exempel "Så snart jag känner mig otrygg eller är rädd för att inte duga väljer jag ofta att vara otrevlig redan från början. Det känns bättre att folk undviker mig än att de stöter bort mig." Okej, en handuppräckning på det - hur många känner igen sig?
I, for one, have definently done that more than once.
Jag vet inte vart jag ville komma med det här egentligen, antar att jag borde läsa boken, men ser inte vad det skulle göra för nytta mer än att jag skulle börja analysera alla livets detaljer och dissekera sönder minsta lilla hint eller antydan eller detalj och övertolka och... ja det är en ond spiral, men har man sjukt mycket fritid så har man tid med sådant. Därför satsar jag hellre på att göra mig av med lite fritid. Det är mitt mål - brain shut down, sluta tänka och känna efter. Hjärta av is och sten låter inte så himla dumt faktiskt. Just hit me with it please.



Over and out.