bronsarmittlattaste

Hemma i Jönköping igen - efter en intensiv period i Lund är det faktiskt skönt att få sätta fötterna på Småländsk mark igen. Så skönt så ni anar inte. Mitt varma, ombonade - "I live in my own little world, but it's okay they know me here"-hål. It's good to be back. Inte ens en ilsken hagelskur kunde hålla mig borta från tågstationen och destination Jönköping i förmiddags - unstoppable indeed.

Verkligheten tycks mig lite skev och tiltande nu - himlen glider av, eller lägger sig en smula på sniskan allra minst. Men så länge man glider med är väl allt i sin ordning, eller? Just go with the flow.
Att man sen tvingats åka tåg en timme med tolv skånska, hormonstinna, skogsmulle-fjortisscouter som bygger mänskliga broar and whatnot på de två sätena bakom en, det tar jag bara som ett bevis på att jag liksom lyckats vara lite för stilla och passiv i förhållande till den av mig upplevda kontinuerliga lutning som himlen anammat - it slipped too far away and I ended up in something close to hell.

Enough.

Over and out.