bronsarmittlattaste

Waha. Hikes!

I torsdags lämnade vi Quito i buss för att ta oss till Latacunga, en liten stad med manga butiker med fula kläder. Tur da att vi bodde pa ett hostel med kanske världens godaste chaite! Vi har gatt och statt i vandringskängor nu i fyra dagar, och haft vara sma ryggsäckar fastgrodda pa axlarna. Detta har resulterat i blasor för vissa, jag vart förskonad tack och lov, och ful ryggsäcksbränna. Men hey - atleast we saw the sun :)

Första dagen landade vi alltsa i Latacunga, ingen vandring denna dag men väl lite marknad och diverse harassments av en full man som tuggade fradga och höll pa att slita armen av mig. Yuck.
Morgonen därpa fick vi skumpa buss upp i bergen till 3800(?) meters höjd för att till fots ta oss ner till Isinlivi och hostel Llullu Llama. En promenad pa ungefär 10km och ca 2,5h med väl tilltagna pauser för att ja... vissa kan inte ga i samma tempo som övriga ens i nedförsbacke. I Isinlivi finns exakt noll och intet att ta sig för, förutom att promenera ett stycke till upp till en utkiksplats med, ja, helt sagolik utsikt över bergen och solen lekande över dem. Meditation.
Efter en natt i Isinlivi tog vi lite tuffare tag och vandrade uppför lodräta stränder och längs floder i dalgangar i ungefär fem timmar och 22km, utan hänsyn till höjdskillnader, till den lilla byn Chugchilan. Även denna by erbjöd lite i form av tidsfördriv, vilket passade mig och min, efter dagens sol och vätskebrist, mördarmigrän alldeles utmärkt. Efter tva timmar nerknarkad i fosterställning mellan kalla lakan i en främmande säng, längtandes efter mamma, kunde jag iallafall resa mig upp utan att huvudet sprack i tva bitar. Efter middagen gick vi helt sonika och lade oss, trots att klockan inte var mer än halv tio. Det är lite sa vi jobbar här. Sova tio timmar är inte fy skam, även om man gör det helt immobiliserad under fem tjocka filtar som hotar dra ner en till vännen i sängen under eftersom folk i Ecuador av nagon anledning njuter av att sova en halvmeter fran väggen i vaningssängar, fraga mig inte varför.
Fran Chugchilan tog vi oss sen vidare i äkta ecuadoriansk stil - pa taket av en pickup-truck! Inte helt safe pa de sma slingrande bergsvägarna där man alltid och utan undantag har för vana att köra för nära avgrundskanten, med undantag för när vegetationen utgörs av kraftiga grenar som slar en i huvudet - da kör vi gärna lite närmare skogskanten. (Behöver jag säga att jag var den som satt nära skogskanten?)

Efter en och en halv timme av Disney- och Beatleslatar pa taket av en blagul-pickup anlände vi till Quilotoa och kratersjön där. Tanken var att vi, eftersom halva gruppen hade antingen blasor eller förkylningar att släpa pa, skulle ga ner till sjön och sedan upp igen - en hike pa ungefär 2,5h. Men, vi har ju ett litet tappert DreamTeam i gruppen, som kläckte den helt makalösa idèn att ga RUNT sjön. Sjön är alltsa 2km tvärs över och sett fagelvägen, utan hänsyn till de galna topparna och dalarna, 10km runt - en hike pa normalt sett 5-6h. Vi gjorde det pa 4,5h, MED tva hyfsat langa och lagom manga sma pauser. We're just THAT good. Men fy farao vad jobbigt det var. Om bestigningen av Cotopaxi i snalblast, kyla och snöblandat regn första veckan var jobbig sa var det här sju resor värre. Efter en av de värsta topparna var jag lite tvungen att se om det kanske eventuellt fanns nagon annan utväg än att fortsätta hela vägen runt, för jag orkade bara inte mer, sa jag fragade var trevlige guide Luis om det in case of emergency fanns en helikopter eller sa som kunde komma och hämta en. Om jag nu skulle fa för mig att bryta benet eller sa. Nope. Da far du vänta tills jag gatt färdigt runt, hämtat en häst och kommit tillbaka för att hämta dig. WHAT?! There's no RESCUE TEAM?!

Vi hade en helt galen utsikt över sjön i flera timmar iallafall - lätt värt. Men som sagt, Hjördis 93 var jag personifierad. Är jag inte bloddopad när jag kommer hem blir jag förbannad. Quilotoakratersjön är full av sulfat vilket far den att skifta i alla tänkbara blaa och gröna nyanser vilket tyvärr visade sig mer eller mindre omöjligt att fanga pa bild och den är därtill roughly 200m djup. Hela vandringen kändes som ett 5h langt spinningpass och mot slutet när miljön blev alltmer lik Mordors sand- och grussluttningar hade jag gjort näranog vadsomhelst för en Sam att luta mig mot. Tur att jag hade min Anna vid min sida :)

Efterat hade vi gjort oss förtjänta av en skalldusch och mys framför kaminen med katter och hundar i the common room, som vi lämnade först fyra timmar senare, mest för att vart rum var sa in i havete j***a kallt. När man trotsar kölden, öppnar dörren och tittar ut och möts av fullmane och stjärnklar himmel, pa vilken man inte kan hitta en enda känd stjärnbild - da vet man att man är langt hemifran. Att sen spendera en av de topp tre kallaste nätterna i läskiga lakan och under 5 betongtäcken och ända frysa ihjäl i langbent och dubbla langärmade tröjor för att folk i det här landet tror att isolering stavas "hal i taket och väggarna när det är minusgrader ute" fick oss tidigt upp ur sängen för att försöka fanga soluppgangen över sjön. Vi var lite sena, men det var ända vackert och meditativt liksom. Sa där satt vi i tva timmar i väntan pa frukost - även om vi fick sitta i frost och frysa ändorna av oss var det bannemig varmare än i det pisskalla rummet vi sovit. Stenhus utan isolation är ett helvete.

I övrigt har vi spenderat dagen idag med att aka buss tillbaka till Quito där vi nu fyllt upp vara koffeinnivaer igen pa skolan... Och internet-retoxat sa det star härliga till. Imorgon tar vi tre tappra själar som far hem redan pa söndag oss ensamma till Mindo för canopy - ett äventyr i sig da ingen av oss kan spanska. Fortfarande. Jag kan inte ens prata med en taxichaufför om vart jag ska. Men, IF we come back, you'll see us back in Lund Tuesday morning jetlagged and otherwise utterly beautiful!

Over and out!
/ H