Ständigt på väg.
Varför är jag aldrig nöjd där jag är?!
Jag vet inte mycket om hur vanliga dödliga spenderar sina måndagkvällar, men jag tillbringade min igår med att tvätta mellan 22.00 och 23.30. Spännande upplevelse, speciellt då man återkommer till tvättstugan 00.15 och tvätten som tillbringat den senaste timmen i torkskåp överraskar stort med att fortfarande vara genomblöt. Vi lekte lite i tvättstugan ännu en kvart medan vi optimistiskt väntade på att det skulle torka, jag och min Anna. Det finns ett skyddsrum därnere, dock utan utrustning - känns ju alldeles makalöst användbart. Då vet man det, nästa gång Skåne bjuder på jordbävning. Till slut fick vi vara färdiglekta, ärligt talat finns det inte så många leksaker därnere - dock många kliar-i-fingrarna-reglage och Undercentraler - nu vet vi vart förfrågan skickas när folk ber om under. Tänka sig, bara i detta enda hus fanns hela TVÅ Undercentraler - många i studentghettot som ber till högre makter uppenbarligen - och med all rätt. Men reglagen sparar vi till nästa gång, can't have all the fun in one night, right? Resten av kvällen byggde vi kojor av tvätt i min dusch, i min gästsäng och överallt där det överhuvudtaget var möjligt att hänga byk. Därefter wikipediade vi världens sju underverk, AFB:s torkskåp var inte med på listan.
Imorse var jag nästan uppe med tuppen, för att möta Cornelia på le station och u-u-uuumgås i Lund. Lite stadsvandring, lite chai-te, lite leksaksaffär och en gudomlig massa fina burkar. Dock är tolkningen av hattifnatten inte okej.
Han ser ju blodtörstig ut! Det är han väl inte...mamma??
Arabia har fattat.
Det är jag i mitten. Kort och tjock med tefatsögon - tjoho.
Hattifnattar förekommer nästan uteslutande i grupper (dock alltid i udda tal), vilket är skälet till att de oftast skrivs i plural.
Över Hattifnattarna verkar det vila någon typ av förbannelse. De befinner sig ständigt på resa i sina båtar, blickande hålögt mot fjärran i hopp om att deras mål skall manifestera sig, så att färden äntligen tar slut, något som tyvärr aldrig inträffar. Under färden talar de aldrig med varandra; det är över huvud taget tveksamt om de besitter denna förmåga till kommunikation, eftersom de synes vara telepatiska. De saknar förmodligen också samtalsämnen.
De utgör någon typ av blandning av biologisk organism och elektriska kondensatorer, och laddar upp sig en gång per år under närmast religiösa former, på en obebodd ö, vilken vid denna tid ofta är föremål för blixtnedslag. Under närmaste tiden efteråt är det skadligt, kanske förenat med livsfara, att komma i beröring med en hattifnatt, eftersom de då kan avge oerhört starka strömstötar, vilka under alla förhållanden avgjort leder till brännskador. Hattifnattar föds ur frön som planteras i jorden. Vill man odla Hattifnattar ska man sätta Hattifnattfröna på själva midsommarafton. Hattifnattarna växer upp på några minuter och är elektriska från början.
Under Muminpappans stormande ungdom påstår han sig ha seglat med hattifnattarna, något han gärna påtalar med en respektingivande min, utan att därmed egentligen tala om varför eller för vilket syfte. Det har dock vid flera tillfällen framgått att denna tid med hattifnattarna delvis är roten till en inre oro och rastlöshet, eftersom dessa resor under hans ungdom synes ha präglat honom starkt. Möjligen är det också så att han medvetet vill uppnå att respektive åhörare skall se det mystiska i denna historia hellre än att med full kunskap vara insatt i dess detaljer.
I novellen 'Hattifnattarnas hemlighet' som ingår i novellsamlingen 'Det osynliga barnet' lämnar muminpappan familjen för att resa med hattifnattarna till deras ensliga ö, och tre hattifnattar låter honom resa med dem. Under färden kommer han att likna dem allt mer, och när de anländer till den obebodda ön bugar alla de hundratals hattifnattarna för honom. Under det följande åskvädret inser muminpappan att hattifnattarna endast kan upplevla känslor i samband med åskväder och att det är därför de eftersträvar ovädret så mycket. Han misstänker också att hattifnattarna kan dra till sig åskan genom att samlas så många på ett ställe.
Muminpappans komplicerade förhållande till hattifnattarna har tolkats som en symbol för manlig inre oro, och hans oannonserade resa med dem till deras ensliga ö har tolkats som en livskris.
Jag är en Hattifnatt, thank you very much.
Nu är jag utmattad - och fortfarande frusen. Idag insåg jag nämligen varför man inte ska ha höst/vårskor på vintern. Man fryser om fötterna. Who would've guessed, huh? Jag har dock inte klarlagt syftet bakom vantar ännu, mina erfarenheter hittills pekar bara på att man fryser lika mycket om fingararna oavsett, är det bara en fluga månntro?
Over and out people.
Gaah! Skulle den där vanskapta saken vara en Hattifnatt!? Och i Lund av alla ställen; var det inte tanken att man skulle finna visdom och sanning i den här stan!?
-Undercentralen, tack!
Dom har glömt halsen och den vänliga blicken!
Han är ju så snygg, den där hattifnatten! ;)
