Vaknade imorse med feberyrsel och extremsvullen hals, tredje förkylningsutbrottet på fyra veckor, det är inte likt mig ett dugg...
Efter 4h i skolan kände jag att det fick vara nog, hela hjärnan är trots allt bara grått klägg idag - det kan vi inte använda till mycket produktivt. Så jag har ägnat eftermiddagen åt att göra ett psykologiskt test som jag fick förfrågan om häromdagen, dels personskattning och en rekryteringsprocess där man skulle värdera olika personers förmågor för ett visst arbete. Jag älskar ju att analysera människor så jag kunde trots klägget ovanpå axlarna inte låta bli att ägna dryga två timmar åt en miljard frågor. Resultatet? Erm... ja. Vet inte om det beror på att få har gjort testet än, eller om det faktiskt är representativt, men just nu ser jag iallafall ut som nedan i jämförelse med andra som gjort testet.
Testet är uppbyggt av skalor (och ibland underskalor). Varje skala mäter en dimension av personligheten. Det finns två sorters poäng, dels vanliga 'Poäng' som består av dina bearbetade skattningar. Principen är att man får 0 poäng för 'Stämmer inte alls' och 4 poäng för 'Stämmer precis'. För att få fram poängen så måste skattningar för vissa påstående vändas, t ex om skalan är 'Vänlig' och påståendet handlar om att du är ovänlig så måste poängen vändas, har du skattat stämmer precis får man då 0 poäng för den skattningen, medan en skattning på ett påståenden om att du är vänlig hade gett 4 poäng. Den andra sortens poäng kallas 'T-poäng', det är en jämförelsepoäng, dina poäng jämförs med andra som gjort testet, har du över 50 T-poäng så har du skattat högre en vad andra skattat i genomsnitt. Under 50 T-poäng innebär att du skattat lägre än vad andra gjort i genomsnitt. Det är väldigt viktigt att man inser att skattningarna bygger på ens egen bild av sig själv, dvs. den egna bilden i jämförelse med hur andra skattat sig; det är alltså inga exakta mått på hur man beter sig.
Scale
Points
TPoints
Percentil
Items
Vänlig
299
63
103
Öppen
404
69
126
Samvetsgrannhet
262
58
98
Extraversion
286
58
110
SocialÖnskvärdhet
31
38
25
Neuroticism
312
83
91
Huvudskala
Skala
Poäng
T-poäng
Percentil
Besvarade frågor
Info
Extraversion
AKTIV
67
53
30
Info
Extraversion
SPÄNNINGSSÖKANDE
58
59
22
Info
Extraversion
SÄLLSKAPLIG
66
57
24
Info
Extraversion
GLAD
28
52
10
Info
Extraversion
KAMRATLIG
67
57
24
Info
Neuroticism
ÅNGESTFYLLD
83
81
22
Info
Neuroticism
SÅRBAR
89
86
24
Info
Neuroticism
NEDSTÄMD
83
83
22
Info
Neuroticism
ILSKEN
57
58
23
Info
Öppen
ARTISTISK
62
54
24
Info
Öppen
FANTASIRIK
80
68
23
Info
Öppen
INRE_LIV
117
75
30
Info
Öppen
INTELLEKTUELL
68
58
23
Info
Öppen
VARIATIONSSÖKANDE
77
65
26
Info
Samvetsgrannhet
PLIKTTROGEN
76
60
26
Info
Samvetsgrannhet
PRESTATIONSINRIKTAD
65
59
23
Info
Samvetsgrannhet
ORDNINGSAM
59
58
22
Info
Samvetsgrannhet
EFFEKTIV
62
48
27
Info
SocialÖnskvärdhet
SelfDeception
5
-10
10
Info
SocialÖnskvärdhet
Impression
26
33
15
Info
Vänlig
SAMARBETSVILLIG
64
61
22
Info
Vänlig
MORALISK
63
56
23
Info
Vänlig
SYMPATISK
93
64
31
Info
Vänlig
ALTRUISTISK
79
59
27
Info
Jag verkar ha mer ångest än 99,9% av övriga utvalda, och känna mig mest socialt oönskad av alla som hittills gjort testet. Otacksam much? Dessutom mer sårbar och nedstämd än 99,98% respektive 99,95% av testdeltagarna. Jahopp. Svag, ångestfylld och nedstämd är ju en förjäkla go' självbild att ha =P Fast jag verkar ju ha sjukt bra sidor också, JÄVLIGT sympatisk tydligen, och dessutom verkar jag tycka att jag tänker mycket (tolkar "inre liv" som så) jämfört med vad andra tycker att de gör - can't argue with that.
Ångestfylld, sårbar, nedstämd, neurotisk och med självuppfattningen att hon är socialt oönskad och gör ett dåligt intryck MEN JÄVLIGT sympatisk, vänlig, fantasirik, öppen tjej med makalöst rikt inre liv. Härlig tjej!
Tror jag har bra underlag för att skriva den där kontaktannonsen nu ;)
Tillbaka till skolan igen ja... Kan ju inte förneka att jag är lite trögstartad. Jag ville inte tro det när kollegorna sa det, att jag kommer sakna att ha ett jobb och tjäna pengar, så jag inbillar mig mer att det jag saknar är våra mysfrukostar. Två år till examen, och man kommer aldrig fram om man inte tar första steget, så det gör jag nu så får vi se vart det bär av efter det. Bäst att ta tillvara det bästa med studentlivet under tiden, typ att kunna styra sin tid själv och ta en tretimmars namnsdagslunch i solen på stan med en fin vän ♥
Ja herrejosses vilka sotebrodsdagar tosen haft i Miami!
Underbart hostel med skona manniskor, tio minuters promenad fran stranden (aven om det kanns langre och svetten rinner nar man kommer fram) och bara skon stamning liksom. Vi anlande fran Key West pa fredag eftermiddag efter att vi lamnat hyrbilen pa flygplatsen i sista sekunden, darifran akte vi kommunalt till South Beach, varmt och gott som allt annat i Florida. Val pa hostellet duschades det och powernapades (vanlig rutin) varefter jag tog en "joggingtur" med min nya rumskompis Lisa. Joggingturen bestod alltsa i jogging i tvaminutersintervaller i 35-gradig varme foljt av powerwalk pa stranden ner till marinan dar vi chillade pa en bank i havsbris med utsikt over downtown Miami innan vi gick tillbaka och drack vin pa hostellet tills ogonlocken foll igen...
Gardagen borjade nastan som dagen fore slutade, med jogging pa stranden efter frukost och sen lite sightseeing och inforskaffande av diverse fornodenheter for att fa ihop min packning for hemresan... Har stora shoppingplaner for NY... Efter det gick vi ner till stranden i nagra timmar, val insmorda for att inte upprepa misstaget fran Key West som vi alla lamnade med en lite mer skar nyans an vi hade nar vi kom... Vad vi noterade nar vi lagt ut vara handdukar var alla valtranade manskroppar och fargglada speedos och treden att sola staende, med span over alla andra valtranade kroppar... Strax darefter sag vi Pride-flaggorna vifta i havsbrisen och konstaterade att vi nog lagt oss pa gay-delen av stranden... Ingen risk att bli uppraggad har inte!
Kvallen spenderades pa hostel och inspaning av Miami Ink studion, mannen i hatt var dar. Joda, lite kandisspaning blir det allt.
Idag, eftersom det var sista soldagen, har vi ocksa spenderat pa stranden, vilket ocksa syns. Det dar med att lara av misstag haller bara i en dag tydligen... Ska bli skont att bara ryggsack imorgon da resan bar vidare mot NY och Norwalk i nagra dagar, sen turistande i NYC tills mitt plan lyfter hemat den 9 juli :)
Det är vad jag vill att ni tar med er av det här inlägget. Efter en vecka i West Palm Beach med diverse hejdundrande åskväder och värme och fukt har vi nu anlänt till Key West, Nordamerikas sydligaste (och kanske sydöstligaste?) punkt och spenderat dagen på stranden. Eller i skytteltrafik mellan duschen och havet är nog närmare sanningen... (Mitt ansikte har antagit en kulör av konstant rodnad, praktiskt på ett sätt - ingenting kan genera mig nu! HAHA!)
Stan är liten och mysig och som gjord för rika norrmän.
Imorgon bär det tillbaka upp till Miami för ytterligare ett par dagars strandhäng om vädret är på vår sida, varefter vi åker vidare till New York på måndag morgon!
Okej, brace yourselves för nu kommer en massiv textmassa igen (ska försöka dela upp det i stycken, det har aldrig varit min starka sida dock och de få gånger jag lyckas samarbetar inte bloggen)... Mycket har hunnit hända på en knapp vecka nämligen.
Onsdag spenderade vi med att softa och sola (6h utan solskyddsfaktor tyckte jag att jag nu var mogen för) hemma hos Siân och hennes kompisar i studenthuset i Valencia ca en halvtimme utanför downtown LA. Inne i LA är det ALLTID molnigt eller mulet, men i Valencia skiner solen! Inte mycket idé att åka ner till stranden i LA för att sola alltså. Efter 6h var jag ganska färdigsolad kan man säga. Kanonfint.
När Siân kom hem från sin föreläsning åkte vi till Hollywood med förhoppningen att få se Hollywoodskylten och Walk of Fame och lite turistigt smått och gott helt enkelt. Det visade sig dock att man KAN se Hollywoodskylten från Hollywood Boulevard men efter 11 september är den inte längre upplyst kvälls-/nattetid eftersom den var tänkt som ett av målen samt att de som bor i området klagar över turister och att man hittat kroppsdelar av människor där... Allt detta enligt en vakt som jobbade på vårt tänkta utkikscenter tillika köpcenter.
Vi nöjde oss med att kolla in Walk of Fame och (till Victors stora förtjusning?) besöka Hooters! Herregud. Det var precis som jag föreställt mig, och man kan för sitt liv (jag säger 'man' här trots att jag talar helt för mig själv men inte vill tro att jag är den enda...) INTE SLUTA STIRRA PÅ RUMPOR! Helt galet, men vad ska man göra när de klätt upp dem i brandgult (kalla det orange om ni vill) och paraderar dem framför näsan på en där man sitter och dricker sin på tok för starka lemonad?!
Torsdag gick åt till förberedelser av resans, för mig, andra roadtrip. Det vill säga huvudsakligen tvätt, vilket inte krävde särskilt mycket inblandning från min sida... Min vän solen var framme, men ja, låt oss säga att mitt största organ inte helt var redo för en ny omgång av den varan. För att komma iväg hyfsat tidigt på kvällen var vi tyvärr tvungna att missa Siâns vän Jacobs teaterföreställning. Allt jag hörde var en upprörd monolog i duschen, det hade varit trevligt att få se och höra resten, men man kan ju inte få allt här i världen.
När Siân kom hem efter föreläsning framåt kvällen lagade vi mat och sen packade vi in oss i vår nya monsterbil, 'The Beast', och begav oss mot första hållplatsen för resan - Oakhurst! (Ja, nej, det var inte ett planerat stopp, det var snarare den minst ociviliserade samlingen bebyggelse vi stötte på längs vägen... Det handlade inte så mycket om att hitta det mest välbärgade området här, snarare att hitta en någorlunda avskild plats där det fortfarande fanns tecken på mänskligt liv...) Det var ganska mörkt när vi hittade en lagom plats så vi började borsta tänder och sånt där viktigt, och just då kör en polisbil förbi, den har alltså kört av från den "riktiga" vägen för att passera oss. WHAT ARE THE ODDS?! Här har man hittat en helt övergiven håla, och en till synes sällan använd parkering nedanför huvudgatan i en grusavstjälpningsplats (väldigt plant dock, vilket är en stor fördel och något man eftersöker med ljus och lykta vid sova-i-bil-aktivitet) vid några små affärer och tror att man är redo att krypa ner i sovsäcken... Men icke. Så vi flyttade bilen några hundra meter till vad jag trodde var en parkering vid några större affärer, somnade och vaknade med "Vafan. NÄHE?! Här stod vi inte när jag somnade... eller?". Tydligen ett litet litet bostadsområde det där. Där ser man. Allt detta efter att ha tappat andan av stjärnhimlen, och dessutom stött på ingen mindre än Bambi och Herr Räv. Friluftsliv...ish, vi är ju med bil trots allt så helt eko är vi ju inte...
Frukost fredag morgon intogs på den lokala McDonald'srestaurangen, tillsammans med den lokala PRO-föreningen... Och då syftar jag på PRO som i PensionärernasRiksOrganisation och ingenting annat. Det är tydligen the-place-to-be för dem en fredagmorgon i Oakhurst. Fint som snus. Efter frukost styrde vi kosan mot Yosemite National Park, något vi inte ångrar. Det var som att komma hem, och lite till minst sagt. Enorma träd och vattenfall och helt galna vyer och fantastiskt väder. Dessutom tvättäkta Rangers, ni vet, med hatten och stövlarna och hela konkarongen, precis som i tecknad film! Efter många timmar begav vi oss längs motorvägen mot San Francisco och fångade Golden Gate Bridge i solnedgången, i ett för oss fruktansvärt kallt San Francisco efter vad vi vant oss vid längs vägen. Blåsigt och kallt var första intrycket och vi började så smått fundera på hur vi skulle överleva.
En kille vi mött i Las Vegas som bodde i stan tipsade om en grym thairestaurang som vi navigerade oss till, med NÖJE kan jag säga såhär i efterhand för den där maten var gudomlig efter en dag i storskogen!
Killen från Las Vegas, Mason, mötte upp oss där efter en stund och så gick vi vidare till baren bredvid (jag fortfarande skogsmulleklädd...) en stund innan de övriga tjejerna i gruppen charmat Mason så pass att vi fick sova på hans soffa (vilket i vår värld betyder DUSCH - YEIJ!! och inte mycket annat, men det är mycket värt!) och bege oss till Pier 33 för att försöka se om det fanns lediga biljetter till någon av turerna till Alcatraz morgonen därpå. Sagt och gjort, sen kväll följd av tidig morgon i en lägenhet i centrala San Francisco, som enligt uppgift är svindyrt att bo i... De billigaste tvårumslägenheterna kostar ungefär 2000$ i månaden, och med en portvakt och dubbla låsta dörrar i entrén och pool utanför fönstret kan vi kanske våga dra slutsatsen att Masons lägenhet låg någonstans strax över den prisklassen... Efter fyra snabbduschar var vi ute och begav oss mot hamnen, dock utan tur skulle det visa sig (utom jag som precis missades av en fågelskit där jag stod nyduschad i hamnen, ibland ska man ha tur!). Ingen tur till Alcatraz, men väl en festival i stan längs gatan mot Chinatown och Union Square som underhöll oss resten av eftermiddagen. Gatan råkade visst också sluta vid en Levisaffär som händelsevis hade 50%rea, vilket inte undgick någon av oss...
Efter festival och shopping tog vi bilen mot Golden Gate Brigde igen, för att köra över och ta lite fler turistiga bilder, i dagsljus denna gång. Därefter var vi ganska färdiga och bestämde oss för att chanserna att vi skulle få biljetter till Alcatraz dagen därpå var ganska små och att vi nog hade bättre nytta av att åka vidare än att ödsla mer tid i San Francisco. En snabb matpåfyllning på McDonald's krävdes för att vi skulle kunna ta vidare beslut om färdriktning. I San Francisco är det bara hemlösa som äter på McDonald's, det lärde vi oss den hårda vägen. Fair enough, vi är ju också hemlösa... Därefter styrde vi kosan mot Santa Cruz, där vi lördag kväll möttes av USAs äldsta nöjesfält i glittrande ljus och mysiga smågator med pubar, klubbar, surfshopar och cafeér. Vi hittade en sidogata parallell med huvudgatan, utanför ett övergivet spökhus där vi parkerade bilen för natten. Halva kvartetten var partysugna och begav sig till Blue Lagoon och DJ Trip, vilket av historierna att döma lämnade dem med minnen för livet ;)
Morgonen därpå inhandlades frukost på en supermarket, vilket tydligen gjorde en förtjänt av ett alldeles eget kundkort! Inte illa! Dessutom fick jag, efter att ha sökt upp det enda brödet jag TROR är någorlunda nyttigt (de hade gömt det under disken till färdiga pastasallader) kommentaren "What the fuck?! Schauschebre..." (försöker uttala namnet på den tyska producenten av surdegsbrödet...) "You're in AMERICA!". Jo, tack, jag vet... Det var därför det var så förbannat svårt att hitta det där förbenade brödet. Santa Cruz visade sig inte från sin soligaste sida så vi åkte en halvtimme inåt Redwoodskogen för att invänta en solig kust (som aldrig kom). Redwoodskogen var fantastisk! Jag fastnade efter den lilla promenaden i infocentret med en volontär i 60-årsåldern som berättade massa intressant (jag vet att jag är nördig). När jag nämnde att jag läser till "miljöingenjör" i Sverige sken han upp och började prata svenska! Tydligen hade han läst i Lund som utbytesstudent någon gång i sin ungdom (antar jag), världen är bra liten ändå! Med nytt mod tog vi oss an kusten men insåg besvikna att ingen sol stod att finna vid kusten och bestämde oss för att pröva lycka i Pismo Beach istället. Med ett kort pit stop på Monterey beach för att bättra på solbrännan, blåsigt med varmt är något man sällan upplever på en strand i Sverige, tog vi oss an väg nummer 1, coast road eller vad vi ska kalla den, mot Pismo Beach.
Dimman följde oss hela vägen och hela den där fantastiska utsikten som vi kunde ana ibland gick oss tyvärr förbi. Vägen slingrade sig fram i flera timmar utan minsta tillstymmelse till avtagsmöjligheter, med undantag för de små lodgerna med tillhörande souveniraffärer och restauranger som dök upp med jämna, men långa, mellanrum. Efter många timmar, när mörkret dessutom började falla på en slingrig väg utan gatubelysning och med dimma som tillät sikt ungefär 20m framför bilen kunde vi slutligen se skimret av stadsbeslysning längre fram. San Luis Obispo mötte oss med vad som såg ut att vara ett stort fängelse. Känns tryggt det här. Imorse vaknade vi av att gräset tydligen skulle klippas av inte mindre än två personer på tomten utanför vilken vi valt att parkera. Så snart sleepmobilen var återställd till transportforden begav vi oss de 15 minutrarna till Pismo beach, från strålande sol till... Kust och dimma. Har ni hört den förr? Inget surfväder, kallt och trist förutom de mysiga gatorna och den sköna stämningen. Santa Barbara utlovade enligt väderprognoserna åtminstone några plusgrader till så vi körde vidare. Genom sol och åkrar längs Historic road: El Camino Real, till mulet väder såfort man har mage att ens närma sig havsranden. Envisa bestämde vi oss för att försöka vänta ut solen genom ett lunchstopp i Santa Barbara på en mexikansk restaurang med obegränsad tillgång till tacochips... Mätt blev man iallafall.
Då solen fortsatte undvika oss såfort vi fick en skymt av havet och vi var relativt nära Valencia där solen alltid skiner beslöt vi att sova "hemma" inatt, men att ta vägen via Camarillo Outlet. Göta Petter. När vi väl kom dit insåg vi att ingen av oss var i shopping mode, men pliktskyldigt gick vi ändå och tittade runt en stund. Väl tillbaka i Valencia nu har vi fräschat till oss och tre fjärdedelar av oss har nog somnat vid det här laget... Jag har nog missat mycket, men något ska jag ju ha att berätta när jag kommer hem också =)
Imorgon kväll/natt flyger vi vidare till Florida för mer sol förhoppningsvis, och lite midsommarjordgubbar hoppas jag!
Senaste update lördag morgon, nu är det tisdag kväll, känns ju ganska frekvent det här!
Efter en heldag på zoo med vår nattvärd var vi ganska slut, och för egen del lite matförgiftade... San Diego Zoo var dock ganska så massivt i omfång så det tog sina timmar att ta sig igenom, tyvärr kan man ju inte styra djur och när de behagar visa sig och inte, så ganska många av fotobevisen har direktkvalificerat sig för albumet "Gissa djuret!"...
Efter zoobesöket avgjorde vi att nästa natt skulle spenderas i bil, så vi sökte upp middagshaket, ett burritoställe som vår värd rekommenderat och började därefter cruisa runt i de finare bostadskvarteren för att hitta den finaste lyxvillan att parkera vår sleep mobile utanför ;) Sagt och gjort, även om det måste medges att lyxvillornas skick fick stå tillbaka för gatans lutning i bedömningen av lämplig sovplats... Visst vill man sova med stil, men längtan att sova vågrätt var större...
Efter ganska många timmars sömn vaknade vi av att vår helautomatiska bil, trots att dörrarna var låsta, med pipandet som annars förknippas med en backande lastbil, öppnade bakluckan och avslöjade tre sömndruckna skandinaver i varsin sovsäck i bagageutrymmet på en minivan i ett relativt välbärgat amerikanskt bostadsområde... Trötta och förvirrade stängde vi fort som blixten, bara för att uppleva samma sak några minuter senare... Vad bilen försökte säga oss är oklart men lite underligt var det allt... Utan att ödsla alltför mycket tid på bäddning och nonsens rullade vi in mot stan och frukost och strand. Stranden visade sig vara ganska blåsig och molnig, dock med många family getherings med tillhörande grillfest och färgmatchade t-shirtar. Amerikaner gör verkligen allting all-in. Det är minsann inget halvmesande med en engångsgrill och ett paket Denniskorv, här är det släpa ut stora grillen och feta släkten på 30+personer till stranden och göra en heldagsaktivitet av det! Det är kontraster det...
Envis som jag är att få den där brännan lämnade jag på stranden efter ett besök på en supermarket (fruktomanen har en viss fruktcraving att stilla nu!) då de andra for på jakt efter flipflops.
Kallt var det, och blåsigt, men en liten antydan till färgskiftning vill jag ändå tycka att jag ser...
Eftersom fish tacos tydligen är något av en nationalrätt lokalt i San Diego, lite som falafel i Lund, begav vi oss till bäst rankade fish tacorestaurangen i La Jolla. Förvånansvärt gott måste jag säga! Stället var också sjukt mysigt och avslappnat. Vi fick tips av en man där att kolla in området gas lamp, det är där saker händer tydligen, det ovanliga namnet till trots... Där hittade vi en pub med livemusik och soft stämning, och, skulle det visa sig, en dold danstalang! En dam i ålder med allas våra mammor med moves som utklassade alla våra jämnåriga på dansgolvet. Svårt att sätta fingret på vad exakt det var som gjorde det så bra, hon break dansade inte direkt, men hon var grym!
Efter några timmar begav vi oss tillbaka till de välbärgade dirstrikten för att inta sleep mode i bilen återigen.
Frukost intogs på McD (de har havregrynsgröt och utomlands är man sugen på det, so shoot me) där vi även spenderade lite tid på fritt wifi innan vi påbörjade bilfärden tillbaka till LA. Den här gången körde vi längs kusten och Orange County och Laguna Beach, det finns så otroligt många lyxiga villor längs den här kusten! Det är helt galet... Klasskillnaderna är verkligen enorma. Alla bilar är dessutom nya och exceptionellt rena, ALLTID.
På vägen tillbaka, just som vi funderade över dagens middagsplaner såg vi en bekant syn... Blått och gult... IKEA!! Köttbullar och potatismos! Bästa maten för en dag med lite hemlängtan efter mycket flängande i en vecka... Så vi passade på att köpa med oss köttbullar och potatismos för att kunna laga en svensk middag åt våra nattvärdar i LA! Så roligt!
Väl framme i LA och bekvämligheter duschades det och sen började jag och master chef Jennifer tillreda svenska husmanskost ur halvfabrikat, ingen av oss har nog varit mer stolt över slutresultatet av en middag än vi var igårkväll! (För egen del är det åtminstone för att mina kulinariska kunskaper är bristande, men NU! Jag kan öppna en förpackning halvfabrikat, värma den och tadaaaa! DINNER IS SERVED! Marry me now before someone else beats you to it...)
Två middagar med köttbullar och potatismos på en dag, och dessutom lite svenskt godis bäddar för en trevlig kväll hos Si ân och Chelsea och de andra som bo här. Och efter en natt i vågrät position, nyduschad och dessutom på mjukt underlag mår man som en prinsessa!
Dagen idag var tänkt att spenderas på stranden och återlämna bilen, vilket vi gjorde, men vädret på andra sidan hollywood hills var inte alls som här i Valencia, mulet och blåsigt, så vi åkte tillbaka till Valencia och solade på tomten hos tjejerna istället. Inte många knop har gjorts idag vill jag lova, men det behövdes det också. Vad jag lärt mig sen sista var att kasta bort solskyddsfaktor 30, så idag tänkte jag att 20 kunde vara lagom, det var väl okej men brännan är fortfarande inte tillräcklig så nästa gång tror jag att jag är redo att klara mig utan. Det är framsteg som heter duga.
Nu är det snart middagsdags och på torsdag bär det av på road trip till San Fransisco med Si ân och kanske även en fransman som behövde lift och verkar vara en skön kille.
Såå, ska försöka att som utlovat uppdatera den här bloggen…
Så i måndags kväll svensk tid landade jag i Los Angeles efter en problemfri och smidig flygresa med trevliga människor längs vägen, företrädesvis göteborgare, make of it what you want ;)
På flygplatsen blev jag upphämtad av ressällskapet Victor och Jennifer och deras vän Sian för att ta sikte på hostel och snabbt ombyte för min del. Hostellet låg precis vid Venice Beach så eftermiddagen spenderade vi med att kolla in strandpromenaden och alla gatuartister/hemlösa och galna människor. Det gäller sannerligen att inte titta på fel människor sekunden för länge, för dammit these americans are LOUD! Efter en snabb trip till Santa Monica (okej, jag ska erkänna att jag var lite jet lagged för jag minns faktiskt inte så mycket av de där timmarna) och bokning av hyrbil som skulle ta oss till Las Vegas dagen därpå, angjorde vi återigen hostellet för dusch och uppfräschning inför middag. Då jag efter duschen däckade i min våningssäng i en timme trots en snarkande rumskamrat, beslutade jag att jag snarare behövde en tolvtimmarsnatt än middag för att orka vara människa i bilen dagen efter. Sagt och gjort…
Tisdag morgon i LA blev vi upplockade av biluthyrningsfirman utanför hostellet och skjutsades till kontoret, fixade pappersarbetet och blev tilldelade en american style chrysler minivan. ALLT är automatiskt, du stänger inte ens dörren själv. Grymt med utrymme är det också, vilket är anledningen till att vi nu då vi i skrivande stund är på väg mot San Diego har för avsikt att sova i bilen inatt. Vi får väl se hur många nätter vi är överens om att det fortfarande är gott om utrymme i bilen, med tanke på hur bortskämda vi blivit i Las Vegas på Hotel Stratosphere.
Tisdag kväll checkade vi in på hotellet, tog en ”kort” power nap och gjorde oss redo för utgång. Ungefär klockan två kom vi oss alltså iväg… Väl ute blev vi tipsade om Ceasar’s Palace och en klubb där, allt klubbande i den där stan är i princip alltid gratis för tjejer by the way… Runt fyratiden lugnade klubben ner sig så pass att det var dags att gå hem, men bara efter att man, såklart, träffat och dansat med en ”professional poker player”. Såklart. Undrar just hur det gick i turneringen dagen efter, rörde sig tydligen om en vinst på 500.000$...
Onsdagen blev segstartad, för alla utom mig själv som fortfarande lever på någon slags jetlag och inte kunde , eller fortfarande kan för den delen, sova mer än tre-fyra timmar. När vi frunchat färdigt chillade vi vid hotellpoolen under eftermiddagen. Låt mig bara säga att solskyddsfaktor 30 var ett misstag – ingen solbränna överhuvudtaget har jag att visa upp ännu. Det blir inget mer med det! Framåt kvällen hade vi planerat in en spelning med Alesso på Club Surrender på Encore, tack till samma promoters som tipsade om och fixade in oss gratis på Ceasar’s Palace föregående kväll, som även denna gång satte upp oss på gästlistan. Det var, kan vi väl lugnt säga, minst sagt annorlunda och förmodligen en once in a lifetime experience. Som hämtat ur en film. High heels, korta klänningar, pool, palmer, flashing lights, kristallkronor, kostymklädda vakter, VIPsoffor, cabanas och Gud vet allt. Och mitt i cocktailklänningar, high heels och Barbies spacklade till tänderna kommer killar fram och säger ”You’re beautiful” när man är i det närmaste osminkad, klädd i platta skor och i sammanhanget ”vanliga” kläder. Man kan ju inte annat än känna sig lite hånad, men visst, ”tack, tack”. Runt femtiden började mina ögon rulla in i huvudet så hotellsängen lockade återigen.
Torsdag morgon var inte fullt lika jobbig, dags att ta sig an The Strip och kolla in alla Casinon! (En del i den snabbare starten kan även ha varit den nyktra kvällen före…) Efter frunch (det har blivit en stående grej) började vi vandringen längs den långa gågatan… Det går inte att förklara eller beskriva lyxen, de påkostade utsmyckningarna och omgivningarna. Vad som förvånade mest var hur många vanliga amerikanska ”Svenssons” som gick runt och semestrade och spelade. Skönt ställe på så sätt, öppet för alla, men jävligt påkostad fasad och dyra lyxaffärer. Efter nio timmars promenad lite drygt gav jag upp och tog snabbaste väg tillbaka (”Skönt, det tar nog ungefär en halvtimme!” pep hon glatt innan hon gav sig iväg. En timme och tjugo minuter senare… ”Låt det vara så nära som det ser ut nu, inte en synvilla till, snälla låt mig bara vara framme…”) till hotellet bara för att där få av skorna från två blödande fötter ;) Så kan det gå, sanna mina ord!
En snabb sväng upp till hotellpoolen hann jag ändå med efter att ha längtat hela dagen i den 40gradiga värmen (Las Vegas ligger verkligen MITT i INGENSTANS och öken, kan inte hjälpa att undra hur fan de får dit vatten, som den nörd jag är…). På kvällen var vi alla rörande överens om att något mer promenerande inte var nödvändigt så vi tog en tur upp till hotellets utsiktstorn och såg Las Vegas uppifrån by night innan vi kastade in handduken för att vila ömmande fötter i sköna hotellsängar för sista gången på ett tag…
Dagen idag har bjudit på utcheckning från hotellet och efter det i stort sett bara körning från Las Vegas till San Diego dit vi faktiskt anlände precis NU. Tanken är att vi ska ställa bilen hos Victors kompis föräldrar, på deras uppfart, och sen sova i bilen.
Såhär i efterhand, efter att ha sett var killen bor, ger jag er följande reflektion – gatorna lutar väldigt mycket här. Förmodligen letar vi vidare efter något flatare gator och kanske en couchsurfer som vill ha oss inneboende… Återkommer om hur utfallet blir när jag kan!
Okej så eftersom jag inte hann publicera det här innan vi nu vaknade upp hos Kalyan i San Diego så drar jag den historien nu också…
Så vi kom till San Diego utan någonstans att sova utom bilen, och let’s just say att jag och Jennifer inte var sådär jättesugna på att sova i bilen efter tre hotellnätter så vi var DESPERATA efter antingen en couchsurfer eller vad som helst i princip… Så i ren panik skrev Jennifer ett meddelande på couchsurfing på vägen till San Diego, när vi hade mindre en en timmes väg kvar dit och så höll vi bara tummarna för att någon mot förmodan skulle svara med så kort varsel. And then came Kalyan! Han kunde inte vara vår inhysa oss med sovplats då han var mitt i en flytt och det var stökigt, men han tipsade om ett bra matställe… Som ledde till ”Or you could come here for dinner, I’m just making some for myself so…”. Gratis mat? Om vi var ashungriga efter att ha ätit frukost före tolv och sedan dess ingenting när klockan var 8 på kvällen (jag har gett upp rädslan för att bli tjock under den här resan av uppenbara skäl)? HELL YES! Sagt och gjort så åkte vi till angiven adress och traskade in. (Nej mamma, givetvis åkte vi inte utan att fråga om vi behövde ta med oss någonting, man är ju väluppfostrad ;P )
Efter middag tänkte vi göra oss redo för att sova i bilen, då Kalyan givetvis (eftersom vi är så trevliga) erbjöd oss att sova på hans soffa inatt. TACKSAMT! Så nu sitter jag här, i en soffa i San Diego och gör något så osannolikt som att titta på fotbolls-EM och uppdaterar blogg. Never saw that one coming…
Senare idag (när matcherna är över) ska Kalyan ta med oss till San Diegos Zoo =) Kan bli hur kul du vill!
I San Diego stannar vi några dagar, innan vi bilar västkusten upp till LA igen, bilen ska lämnas tillbaka tisdag förmiddag så senast då måste vi vara där iallafall. Efter ett par dagar i LA ska vi försöka ta oss upp till San Fransisco innan vi tar oss tillbaka till LA för att flyga till Miami den 20 juni.
Så. Det har varit ett ganska långt blogguppehåll minst sagt. Efter de sista månadernas jobb kryddade med äventyrshorisont börjar jag nu känna mig redo. Äventyr väntar så någon slags informationskanal måste jag väl hålla öppen kanske ;) Om jag är dålig på att uppdatera här kommer jag med största sannolikhet uppleva samma saker som Victor och Jennifer på http://think-it-feel-it-explore-it.blogspot.se/ så kika gärna in där också.
Nu är det bara timmar kvar till avresa och packningen ligger fortfarande utspridd överallt, men det positiva är att jag är trött på att vara nervös, så det har jag lagt av med för stunden. Nu vill jag bara ha flygresan avklarad så är jag färdig för semester sen =)
Jag har insett att det är väldigt sällan jag använder egna bilder nuförtiden, mest för att mitt redigeringsprogram slutat fungera och jag är lite för korkad för att lära mig photoshop. Så det blir inte så mycket av det där.
För att uppdatera lite så har jag nu avslutat mitt andra projekt på jobbet, så nu har jag åstadkommit både en dagvattenpolicy och en saneringsplan, lite tufft ändå, även om det låter väldigt torrt och trist. Lite less blir man när folk bara skiter i allt dock. Men jag orkar inte bli en sån som ger upp bara för att "alla andra skiter ju i det". Här ska källsorteras och energisparas och därmed basta. Jag bryr mig inte om att jag är en piss i Mississippi, många bäckar små så ska det gå. Förr eller senare kommer även idioter att följa efter, vare sig de fattar varför eller inte. Vissa går det bara inte att resonera med, so why bother? Lägg energin på något som spelar roll istället. Jag vet vad mitt huvudfokus är, och om det så slutar med att jag inte gjort skillnad på något annat sätt än genom mina egna handlingar så so be it.
Nog om det. Helgen har varit, notera, LÅNG. Min första långhelg sen i oktober ungefär. Eftersom jag fick jobba lite i julhelgen känns det här extra underbart fantastiskt skönt. Sen att jag fick ha min fina fröken på besök var ju bara en extra fin krydda. Tänk saffran. Att jag dessutom fick fylla på dansant livsglädje med henne på gymmet gjorde helgen ännu bättre, särskilt som jag redan hade träningsvärk för att jag inte lärt min att göra chins med min korpulenta lekamen ännu. Tur att det finns ett par starka armar som hjälper till lite ;) Men nu ska jag lära mig! Frustrationen är total när man inte kan utföra en så elementär rörelse som att böja armarna. Det blir min kommande utmaning. Att kalla det nyårslöfte känns lite fånigt, särskilt med tanke på att jag förväntar mig resultat långt snarare än om ett år. Ett år, det är ju helt befängt.
Jag har verkligen en galen skrivarlust just nu. GALEN. Men tiden räcker inte riktigt till och jag kan inte vara kreativ på beställning. Dessutom lägger jag skrivlustan i lite andra projekt än blogg, vilket är sjukt spännande!
Det händer massa som jag skulle kunna skriva om, men så var det det här med tiden igen. På upp-sidan kan jag nu iallafall se bakåt och se att jag jobbat upp mig, nästan tillbaka till mitt eget jag. Tänk så det kan bli va?
Ja, ni hör ju själva hur det låter. Igår var jag alltså på skivmässa. Ja, med sådana där cirkulärt formade, platta plastskivor med ett metalliskt skimmer på ena sidan och ett pojkbandstryck på motstående sida. Pojkbandstrycket återfinns även på stora A3-papper på väggarna i diverse flickrum. Notera att allt detta sker på 90-talet. Notera även att 97% av folket på denna mässa slutade bry sig om omvärlden senast efter nyåret 99/00. Således var dress coden jeans, träskor alt. gymnastikskor, rutig skjorta och skinnväst. "Men, som grädde på moset då?", undrar ni nu. Som grädde på moset, kära vänner, bjuds det på långt pudelrockshår och keps. Som om inte grädde på moset vore nog får man en prick över sitt i, i form av en ring i örat. "Kvinnorna då?", tänker ni. "Vad ska man som kvinna ha på sig för att passa in här, för att tilltala sin omgivning och bli accepterad som en i flocken?". Det ska man inte. Kvinnor förekommer inte, utom i de fall se ser ut som män, i vilket fall tidigare givna dress code återigen gör sig gällande. Jag passade in sådär mycket, egentligen var det bara keps jag glömt.
Mässan lämnade mig med inte mindre än två känslointryck. 1.
En känsla av förvirring. Tydligen heter systrarna Graaf Frida och Hanna. Det var mer än jag visste.
2.
En känsla av djupt obehag. Jag känner mig besudlad bara av att ha sett det här.
Jag hatar gamla saker. The past should stay dead.
Dagen idag har spenderats på årets första julmarknad. Med ett får jag döpt till Ulla, for obvious reasons. Hennes ull var enastående.
Det började med på tok för lite sömn och en ganska rejäl ovilja att stiga upp. Men det är ju inget ovanligt just nu, mörkt och kallt som det är. Väl uppe är det dock glada gatan, sålänge ingen tilltalar mig ;)
Jag cyklade till jobbet, väl där var jag tvungen att googla hur symbolerna för hel-, halv- respektive dimljus ser ut för att kunna vrida rätt på ratten i tjänstebilen när jag skulle hämta bossen på bilverkstaden. Någon, alternativt alla, av kombinationerna är ju förbjuden, men det är också allt jag minns i frågan. Det är okej att inte kunna sånt. Det är okej. Väl ute i bilen inser jag att bakrutan på monstertrucken är helt igenslammad med bös, och att sätta igång vindrutetorkarna där bak verkar inte fungera - gissa varför? DET FINNS INGA! HUR tänker man där?!
Så bilfärden blev ett ganska stort vågspel. Trött Heidi, morgonstressade människor, svart ute, noll sikt bakåt, folk som inte blinkar i rondeller, motorstopp på väg in i rondellen (nej jag skäms inte för att erkänna det, jag tänker cykla i resten av mitt liv).
Väl tillbaka på jobbet satte vi igång med aktivitetsplanen för nästa projekt, vilket utvecklades till mer eller mindre en fem timmar lång tenta för min del. Jag har inte känt mig så korkad på väldigt länge. Skönt som omväxling. NOT. Lunch hanns inte med innan eftermiddagens internutbildning i VA satte igång. Efter ytterligare några timmars mind fuck, med ett kort avbrott för ett samtal från en otrevlig beställare som inte kan läsa en karta, var det äntligen dags att åka vidare till mitt andra hem. Sportlife.
Halvvägs dit på cykel drabbas jag av ett näsblod utan dess like. Eller ja, dess like såg jag igår under lunchen. Så gjorde även toaletten på jobbet, CSI-case vore en underdrift som beskrivning. Den som knystar överansträngd får smisk, det är inte överansträngande för en 23-åring att slänga in en matlåda i micron.
Väl framme vid gymmet lyckades jag ta mig av cykeln, ställa den i cykelstället men inte mycket mer. Där står jag, med vit jacka och två blodiga händer, helt hjälplös. Tack småbarnsmamma och Hemtex för enorma mängder papper så jag kunde låsa cykeln och ta mig in på en toalett. Där inleds operation stoppa flöde för att använda mig av dagens facktermer. Vi pratar om DECILITER i blodförlust. Alla flödesförminskande åtgärder resulterar dock bara i uppdämning i ledningsnätet och bräddning i systemet. Eller om man ska uttrycka sig i lekmannatermer: jag bokstavligen GRÄT blod.
So it's not just a figure of speech.
Så, det är okej att vara trött och seg under passet (det har jag iallafall försökt övertyga mig själv om ända sedan jag struntade i dagens andra inbokade pass, man FÅR!). Så, inget rumpskakande pass idag, men det är okej. Lugn kväll hemma lockade ganska mycket. Tills jag insåg att det regnade ute.
Hemma, torrare, mysigare. Om nio timmar är det gymdags igen. Oh dear lord.
Den här dagen hade kunnat sluta precis lika seg, dryg och omotiverande som den började - hela dagen har jag försökt rädda upp tröttheten, ledan och den sociala understimulansen med idel kaffepauser, helt utan resultat. Att vakna helt vilse (tack vare sömnpillret som skulle hindra att jag vaknade mitt i natten som jag tagit för vana att göra nuförtiden, en hel natt hade varit trevligt som omväxling) i tron att det är helg och jag ska få sova ut är inte min favoritstart på dagen...
MEN räddningen kom i form av en timmes sjuhelsikes Shakira-wannabe-shakeande. WAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Inte ens det faktum att jag inte hann riktigt ända hem innan regnet kom kan ta ifrån mig den kicken. Inte heller att det är pissmörkt och segt att stiga upp varenda jäkla morgon och att jag inte varit hemma innan åtta en enda kväll den här veckan och att äppelträden då är så fullständigt mörkerbelagda att jag inte kan urskilja de bästa exemplaren utan ficklampa. Tack livskick, jag behövde det.
Let me see your body go like a mara-ca-ca-ca-ca!
Nu är planen sängläge lagom till premiären av Grey's. Tycker att både jag, min rumpa och mina höfter har förtjänat det. (Ja, de är egna personer numera, for various reasons.)
Skyller inte ifrån mig Men du märkte ingenting Du behövde någon större Och jag behövde något att längta till För jag försvinner ibland Och alla frågar vad jag tänker på Men jag kan inte berätta För man får inte tänka så
Men du är nog den Som jag borde vara hos Men du är nog den Som jag borde vara hos
Veckans kick-off blev mer av en kick-ass på många sätt! 9h vandring första dagen, med varierande erfarenhet i gruppen. Vissa hade aldrig vandrat längre än 3-4km sammanhängande någonsin, så de där 25-28km (det råder lite delade meningar om hur långt det egentligen var, den manliga majoriteten av gruppen vill hävda att det var minst 35km) kom som något av en chock! ;) Dagen därpå var det minsann ingen vila och ingen ro. Upp i ottan för att ta sig an nästa etapp på 15-16km. Jag måste erkänna att motivationen tröt lite efter en ganska sömnlös natt i sommarhettan, men det gick det också! Därefter vankades islandshästridning, ingen var sen att uppskatta det faktum att NÅGON ANNAN skulle få gå, med dubbelt så många ben dessutom. I helt fantastiskt sensommarväder galopperade vi runt så grus och stenar flög =) Även om senaste minnet av ridning för mig var galenskapshästarna i Otavalo och i synnerhet hästen jag av, för de som var närvarande, uppenbara anledningar gav namnet 'Loco' hade jag och Björk riktigt kul!
När jag äntligen kom hem till lilla villan igen var jag duktigt trött vill jag lova, men policyn skulle göras klar så det var bara att jobba på. Halv elva en fredagkväll efter två fysiskt och mentalt uttröttande dagar är man inte så kaxig längre! Men nu är den färdig! Galet. Jag fattar fortfarande inte att jag åstadkommit någonting, väntar på att någon ska avslöja bluffen. Men det finns tydligen ett namn på den sjukdomen också, och jag är såvitt jag förstått inte ensam. Bara ännu en bokstavskombination att lägga i högen antar jag ;)
Som belöning fick jag istället för en Stockholmshelg en alldeles ensam helg hemma i villan. Två femtedelar av familjen i London, en femtedel i Stockholm och en femtedel upplever sin sista militära helg på andra sidan Östersjön. Snart kommer lillsoldaten hem igen!
What else, what else... Om en och en halv vecka vankas en Berlinresa. Det gäller att liva upp sitt liv lite om man ska hålla ihop. OCH;
Årets högtid coming up people! Dags att sätta degen på jäsning, fixa fingervarma fingrar, bunkra upp kanelen och get down to business! KANELBULLENS DAG ÄR SNART HÄR! (4e oktober för den hedning som inte vet.)
Efter en tung jobbvecka med deadlines, möten och förkylning förra veckan inleddes helgen på bästa tänkbara sätt med en riktig urladdning =) Premiär för lerduveskytte och så lite gammalt hederligt kulskytte. Riktigt sugen på att plugga till en jägarexamen nu! Måste bara hitta tiden också...
Sammanfattningsvis har jag de två senste veckorna jobbat hårt på min framtida karriär, och under föregående helg ägnat mig åt att återuppliva min gamla. Det senare vittnar en blå axel om - älskar't! All in all - great success.
Veckan har i övrigt gått i regnets och träningens tecken, så har jag inte varit blöt inifrån så har jag varit det utifrån, nästan konstant. Dagvattenpolicyn ska nu skrivas och det har gått ganska bra hittills. Imorgon, eller snarare inatt klockan fyra, bär det upp till Stockholm för många intensiva timmar av att bara bli varm i kläderna och se om jag fixar att vara biträdande projektledare... Lite nervigt men ganska spännande ändå!
Idag har jag, som den miljöhjälte jag är, upprättat en något provisorisk men fullt fungerande källsortering på jobbet! Månader av hjärtskärande skrotande av plast, metall och kartong - allt i en salig röra - till slut gav de efter för mitt slänga-tomma-juicepaket-i-soporna-trots. Nöjd tjej.
Snart läggdags om jag ska pallra mig upp vid halv fyra... men sen! Ännu en länge efterlängtad helg!
Nåja, nog med min vardagliga göromål och in på de djupare problemen i samhället. Dagens belysta krissituation rör "dagens ungdoms naïva okunnighet och brist på allmänbildning". Idag diskuterade vi chips på jobbet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när responsen på teorin att chips ju ändå inte är det absolut sämsta eller värsta man kan stoppa i sig är följande:
"Men det finns ju de här Lantchipsen. De är ju till och med nyttiga. Där står det ju RDI, alltså Rekommenderat Dagligt Intag, på påsen. Så man BEHÖVER ju det varje dag.".
Åh. Lilla vännen. Du skapade just en sällan skådad eufori hos all världens tjockisar, och Biggest Loser går en tuffare säsong än någonsin till mötes.
Den här dagen förra året vaknade jag upp till mitt livs andra jordbävning, knappt återhämtad efter min andra magsjuka. Two seconds that each individually will make your life a little bit more exciting. I Guayaquil, Ecuadors största gangsterstad. Worlds apart really.
Det enda som väckte mig idag var en enastående tystnad i mitt huvud - där det vanligtvis pågår ett oupphörligt grubbel. Sömnpiller är tydligen 'the shit', även om det låter som något negativt. Känns helt skumt att vakna en morgon utan att ha pratat med sig själv hela natten, kände inte alls igen mig.
Efter en kväll med utomhusbio och cykeltur hem med en fullmåne i en spegelblank sjö - I'm in awe.
Craving adrenalin, adventure... and other. Anything and everything!
Kan det vara så att det finns något så osannolikt som tur-tisdagar? Jag måste ha missat seklets skyfall när jag dödade tid på gymmet efter jobbet (kill time - get fit är årets slagord), bara för att mötas av blå himmel, frisk luft (ja det börjar bra men vänta bara) och en nybildad 50m lång och 40cm djup SJÖ som helt flutit ut sig i tunneln. Vidden av katastrofen inser man givetvis inte märker förrän man är mitt i sjön. På LilliJan. Vad är alternativet när farten avtar - hoppa av kändes ju inte assmart så det var bara att plumstrampa sig igenom i tygskor. Kanon. Skönt att man inte behöver cykla när halva stan ligger under vatten tänker ni, men gissa vem som cyklar?! Just det! Yours truly, MORÄÄÄN.
Slutsats: tur-tisdag är ett väldigt luddigt begrepp.
Over and out
