bronsarmittlattaste

I wish...


Tentaveckan är över. Och jag kan med gott samvete säga att jag inte gick segrande ur striden mot okunskapen, och det hatar jag. Mer än något annat så hatar jag DET.
Familjen, eller ja, 60% av den, far over seas till hemlandet idag, och jag skulle så gärna vilja vara med på den där färjan, träffa mormor och morfar igen, farfar, mostrar, morbröder och fastrar och farbröder och kusiner och gud vet allt... Jag hatar att vara fast här, bunden av ett schema som är sjukt oviktigt i jämförelse med att träffa familjen. Eftersom att tentorna med all oönskad säkerhet gick käpprätt åt fanders lär även julen vara förstörd av omtentor och plugg inför dem, så min önskade och planerade Finlandsresa över jul är väl också bara att vinka hejdå åt. Jag hatar det. Och jag vet inte ens om jag tycker att det är värt det med tanke på att jag inte vet om det är det här jag vill eller ej. Känns som om mina positiva dagar blir allt färre av mina inlägg att döma, men jag har bra dagar också ska ni veta...ibland.


Saknar hemma och hemhemma i Finland. Hope to be back soon... Plugga finska istället kanske? Där har man ju åtminstone en drivkraft i att faktiskt se meningen med att lära sig det... Jag ger det till jul, sen får vi se...
Saknar er alla!


Over and out.

Idag för exakt en vecka sedan var jag hemma i Småland, underbara hemma. Det är två veckor kvar till tentaveckan och ångesten sitter redan som en smäck. Den och ångest över allt annat i allmänhet sänker ju humöret till punkten P, godtyckligt nära noll, vilket då också sägs vara dess gränsvärde - detta kan beräknas med hjälp av vissa standardgränsvärden som skall kunna härledas och bevisas med lämpliga satser och axiom. Så kul har jag det just nu.
Sen att folk dessutom ska vara allmänt dryga och totalt sakna självdistans och vara oförmögna att fatta vinken även om man i princip slår dem i huvudet med den - det sätter ju bara en extra äcklig krydda på tillvaron.

Jag vet inte om det lyser igenom men humöret är inte på topp idag.


Min vän Mario.

Förra onsdagen var det exkursion till Lake Sövdesjön som gällde - lagom höstkallt väder men ändå soligt. Hade varit trevligt om det inte slutat i ett labb med tre timmars inhalerande av etanolångor under frenetiskt sökande efter döda, genomskinliga och till storleken knappt existerande varelser ur sedimentproverna vi släpat med oss tillbaka.
En toppendag.


Dagen i bilder: Bussen fastnade i leran, vi letade djur, folk såg på medan vi letade djur, folk fördrev tiden.


Vattenledningsparken x 3, Odensberg.

Möttes igår av två högst trevliga överraskningar i min postlåda, nämligen ett brev(!) från min lilla kusin, som gjort en fantastiskt naturtrogen teckning av mig som numera pryder min vägg - och ett brev från hyresvärden som upplyste mig om att jag betalt dubbel hyra och därför måste uppge ett kontonummer till vilken den ena skall återföras. Trevligt båda två. Så eftermiddagen spenderades med att med extremt mycket möda och slit komponera ihop ett brev på finska tillbaka till min femåriga konstnär - och till er som aldrig försökt kan jag meddela att detta är en aktivitet som tar minst en eftermiddag att helhjärtat ägna sig åt - även om det nu händelsevis ska skrivas på ett språk på en femårings nivå. Det är en utmaning ändå vill jag lova. Så nu ska det bara postas med en väldig fart så pojken slipper vänta på att tomten ska ta med sig det där brevet...