bronsarmittlattaste

Ja, ni hör ju själva hur det låter. Igår var jag alltså på skivmässa. Ja, med sådana där cirkulärt formade, platta plastskivor med ett metalliskt skimmer på ena sidan och ett pojkbandstryck på motstående sida. Pojkbandstrycket återfinns även på stora A3-papper på väggarna i diverse flickrum. Notera att allt detta sker på 90-talet. Notera även att 97% av folket på denna mässa slutade bry sig om omvärlden senast efter nyåret 99/00. Således var dress coden jeans, träskor alt. gymnastikskor, rutig skjorta och skinnväst. "Men, som grädde på moset då?", undrar ni nu. Som grädde på moset, kära vänner, bjuds det på långt pudelrockshår och keps. Som om inte grädde på moset vore nog får man en prick över sitt i, i form av en ring i örat. "Kvinnorna då?", tänker ni. "Vad ska man som kvinna ha på sig för att passa in här, för att tilltala sin omgivning och bli accepterad som en i flocken?". Det ska man inte. Kvinnor förekommer inte, utom i de fall se ser ut som män, i vilket fall tidigare givna dress code återigen gör sig gällande. Jag passade in sådär mycket, egentligen var det bara keps jag glömt.

Mässan lämnade mig med inte mindre än två känslointryck.
1.


En känsla av förvirring. Tydligen heter systrarna Graaf Frida och Hanna. Det var mer än jag visste.