bronsarmittlattaste

Så var man då äntligen hemma igen, förutom allt renoveringsarbete som ständigt pågår så är allt tack och lov precis som vanligt. Dagarna framöver är vigda åt kära återseenden och julvila - det enda som ska läsas nu är skönlitteratur!

Efter fem timmars tenta igår var det så äntligen dags för hemresa. Eftersom jag fick skjuts till stationen var jag där en timme för tidigt, och efter förseningar och ytterligare förseningar steg extremt många andra och en stelfrusen jag, på tåget. Men ingenting kunde sänka mitt humör, jag skulle ju hem :)

I tisdags höll jag för övrigt - ett mycket viktigt övrigt - på att dö i ett jordskalv. Ja, jag fruktade för mitt liv. Jag vaknade av detta hutlösa skalv tjugo över sex på morgonen och såg direkt framför mig hur höghuset rämnade och jag från fjärde våningen begravdes i betongmassorna. Min överlevnadsinstinkt var dock så pass på alerten att den genast grävde fram den gamla kunskap jag förskansat mig i den överlevnadshandbok jag fick i födelsedagspresent av Anna. Min hjärna arbetade yrvaket och febrilt för att minnas vilka ageranden som enligt författarna var de rätta vid en katastrod av denna kaliber. "Inte gömma sig i köket... Skulle man gömma sig under ett skrivbord - det är ju fullständigt befängt! Det blir ju bara än mer massa som krossar mig!"
På den tid det tog mig att tänka detta, och några andra tankar i stil med "Jag vill inte dö ensam på fjärde våningen i Lund strax innan jul", på den tiden var det hela över... Jag kikade ut i korridoren och möttes efter en stund av tre andra oroliga, men ändå mer realistiska inneboende. Övriga hade inte ens vaknat. Andra i klassen som jag pratade med under dagen trodde alla att det var sadistiska långtradarchaufförer som körde in i husväggarna, men det är ju helt absurt. Jag menar, varför skulle de göra det??
Efter denna chockstart på morgonen var det ju ingen idé att somna om, så jag satte fart och började packa inför stundande hemresa, tänka sig att ett jordskalv var vad som krävdes för att jag skulle få ändan ur och inte vänta till sista kvällen... Låt det bli en läxa kanske..?


Mumsig Jul!

Det var allt för nu!

Over and out

Jag trodde det här skulle bli lättare. Efter en eftermiddag med extenta i skolan inser jag mitt fatala misstag i att vara så lugn och sansad. Nu är det dags för tentaisolering och 100% FOKUS. Synd bara att saker som stjäl mitt fokus mer än något annat dyker upp just precis nu... Sämsta möjliga timing.

Ikväll blir det förhoppningsvis julmarknad, annars har jag kastat bort värdefulla timmar på att vänta på det, Grey's visas ju om två timmar och det missar jag INTE en vecka till bara för att någon klantskalle på kanal 5 fixar tillfälligt avbrott i bara just vår korridors tv.

Jag har egentligen ingen uppdatering, jag undviker bara matten och väntar på besked från min julmarknadsdate Anna... Längtar till den 19:e december cirka 13.05, då är mardrömmen avklarad, men förmodligen inte klarad.

Hursomhaver - Glad Nobeldag på er!

Over and out

Så; lång tid, ingen update. Nu är det dags. Förra helgen spenderarades i Köpenhamn, I SNÖ, underbart! Även lussebullsbak hanns med tillsammans med kära mor, de provsmakades också igår på första advent - superba som vanligt. Igår var jag även på adventsgudstjänst i Domkyrkan, kommer man från Smålands/Sveriges Jerusalem får man ju ta sitt ansvar och leva upp till folks förväntningar. Där konstaterades att det här med att arbeta som barnkörsledare måste vara ganska tröstlöst...
Igår var det ju också julskyltning i stan, extrem besvikelse jämfört med Jönköpings affärer med pepparkakor och glögg och lussebullar i hela stan. Detta var ingenting, ingenting alls. Om man inte räknar nazister och motdemonstranter till julskyltningskänslan - isåfall var det ett himla hålligång. Hursomhelst så var det inte en helt bortkastad dag - för Heidi hittade äntligen sina PeterPanstövlar! De är gudomliga, jag är kär.



Jag råkar veta att Sara haft sin tenta idag, och att hon flyttat hela helgen...hoppas det gick bra ändå! Sen fick jag en annan trevlig överraskning idag, omtentan för den kommande tentan ligger nu i jul och inte i påsk som de tidigare annonserat. Resultatet får man veta ungefär tre dagar innan omtentan är - inte en chans i världen att jag gör den.

OCH för övrigt, nu när jag kom hemcyklande efter träningen med Anna mötte jag två killar vid ett övergångsställe varpå den ena vrålar ut "three point five at the most!". Jag känner min far och bror tillräckligt väl för att förstå vad det betyder! Bara för att jag nu råkar ha min töntiga vita stickade mössa, fleecefodrad röd jacka och vindbyxor på mig. Därmed inte på något sätt sagt att jag skulle höjt mitt snitt i annan utstyrsel, men hade jag haft mina PeterPanstövlar - då ni! Då hade jag varit minst en three point six. Tur att de inte såg mitt flötiga hår där under mössan, då hade jag väl halkat ner på blygsamma zero point two som bäst. Det är intressant hur man blir bedömd på det där viset ;p.