bronsarmittlattaste

 

 

Herman (min kärleksfullt klängande man i örat) är borta och helgen samt den lediga måndagen spenderades i stort sett uteslutande på Kemicentrum med en labrapport. Det besvärar mig djupt. Herman, den viktigaste mannen i mitt liv - han krävde inget annat än en bit örsnibb och klagade aldrig så det hördes. Han fattas mig. Härommorgonen vaknade jag till en sprucken helfigursspegel, inte ens den klarar åsynen av mig längre - det är sju års olycka till, väck mig när jag är 28.

För övrigt är det strömavbrott i korridoren lite titt som tätt nuförtiden. Eller det är inte ett vanligt strömavbrott - det är en "fas" som fnuttar. Han är väl lite ur fas antar jag eller så växlar han fas. Fas-t det märks inte. Eller om det är en hon kanske hon blivit fas-ter. Det är iallafall ett fas-ansfullt strömavbrott vi fått och hade man velat laga ugnsstekt fas-an till kvällsmat så går det inte för ugnarna fungerar icke. Det är fas-cinerande, jag vet, men det gör alltså inte kylskåpen eller frysarna heller, varför jag ställde upp och åt upp glassen jag förvarade där åt mig och min Biatch så att den inte skulle förfas-as. Fas-anjakt bör inledas snarast för att el-iminera el-ändet.

Så måste man ha levande ljus för att kunna gå på toaletten. Varför man nu behöver se nåt där från början, tre kvadratmeter kan man väl knappast gå vilse på, även utan ljus och lykta.

För övrigt har jag spunnet socker på mina fönsterrutor - så oavsett om det är snöstorm eller inte utanför så lever jag helt och fullt i den sanningen eller villfarelsen, vilket det nu vara månde.

over and out.