bronsarmittlattaste

 

Det var ett tag sen jag kokade ägg nu, slog det mig idag. Så då gjorde jag det. Och han längst till höger där, börjar pipa och skicka iväg sina sista andetag i form av småsmåsmå luftbubblor mot ytan. Hade någon sett mig hade jag varit inspärrad någonstans i tvångströja nu. Där stod jag, plockade upp - tyst, stoppade tillbaks - pip-pip-pip-JAG-DÖR, upprepade ett antal gånger innan jag var tvungen att bara lämna köket för att slippa samvetskval över att jag förmodligen höll på att döda Eggbert och skulle få se hans kvarlevor under det där skalet tio minuter senare.

 

Vilken dag.

Mina älgar och jag har det rätt bra alltså.

Okej, jag är verkligen ingen övermänniska. Jag orkar verkligen inte alltid, jag är inte alltid jättesugen eller övertaggad. Har man spenderat hela eftermiddagen med att frysa (jag vet inte varför men när jag inte tränar och svettas så fryser jag konstant, särskilt om fötterna) och dessutom börjat dagen klockan åtta för första gången på evigheter, varit hjärnaktiv i ynkliga fyra timmar, varefter man försökt ta tag i viktiga projekt under eftermiddagen - då ÄR man inte sugen på något annat än att mysa med älgarna på fleecefilten. Träningskläder? Gå utanför dörren? I det kalla vädret, om så bara fem minuters promenad? Gå till gymmet? Anstränga mig? Svettas, pusta och flåsa? Jag vill bara sova, krypa ner under en filt i soffan och bara inte göra mer idag.

Men det enda sättet att få upp värmen är som sagt att jobba för det (även om det som fällde avgörandet angående vilken typ av träning kvällen skulle ägnas åt var vilken anläggning som hade bastu - man kommer inte ifrån sitt arv fastän man måste försöka integrera sig nu när det står på papper att man av ren princip borde vara svenskt lagom och på sin höjd sitta på mellersta laven i bastun, det kommer aldrig hända mina vänner). Nu dryga två timmar senare är mina fötter återigen iskalla (lösning på det problemet är högst välkommet).

Oftast är det de dagarna man är som minst motiverad som träningen blir som bäst, åtminstone sålänge man, om man som jag har bristande disciplin när motivationen tryter, håller sig till träning där någon annan talar om för en vad man ska göra. Gym idag hade varit ödesdigert.
Vad är det värsta som kan hända?
Sen bara gör man. Man kan och det går. Sluta känna efter så himla noga.

Gårdagskvällen spenderade jag i fint sällskap i Malmö på ett feelgoodevent, ett riktigt skönt avbrott i vardagen. Lite bubbel på en tisdag borde alla få unna sig lite då och då ;) 

 

// H

 

Mm. Mat tänker ni. Jag tänker mer - tidsödande och mycket äckligare än yoghurt.

Det är en jäkla tur att jag oftast inte ska föda någon annan än mig själv på de här hopkoken för ibland tror jag att jag försöker ha ihjäl mig, mer eller mindre omedvetet. Dagens kulinariska krigföring, något så enkelt som spagetti och tomatsås med elefantbönor (gillar dem nästan mest för namnet, sitter och tänker att det är små bitar elfenben jag käkar, fast utan att döda en elefant först) - tar inte så lång tid, svårt att misslyckas med. Trodde jag. Kryddningen, mina vänner, den satans kryddningen.

Efter att ha beslutat mig för svartpeppar, salt, chilipulver och cayennepeppar (för jag "gillar ju stark mat") konstaterade jag (återigen har vi tidsaspekten) att det inte kom svartpeppar i den mängd jag önskade inom rimlig tid. Jag tänker "jag tar den STORA luckan och häller lite försiktigt bara". Jodu. En halv deciliter svartpeppar på en burk krossade tomater. "Det gör nog ingenting, svartpeppar är ju mest bara färg. Typ." I med cayennepeppar, chilipulver och salt, puttra på litegrann och hej vilken festmåltid det blir det här.

 

Nu har jag ätit en portion (och tänkt intensivt på barnen i Afrika under tiden för att ta mig igenom, för det ska tydligen hjälpa) av, vad det verkar, en blandning av fyrverkeripjäser, krut, dynamit och eldslungare och är nu FRUKTANSVÄRT mätt. Antagligen mest tack vare den ohyggliga mängden vätska jag bälgt i mig under förloppet.

 

Det här med mat va?! Fan vilken grej. "Du borde laga mat oftare!". NEJ. Kan vi vara överens om det nu? NEJ.

Jag hade lite planer på att sätta mitt livs första surdegsgrund idag, men jag vågar inte utmana ödet mer, kanske imorgonbitti. (Jag och alla medelålders småbarnsfäder. Dagens kärnfamilj består ju som bekant av lattemamman och surdegspappan.)

 

I övrigt har jag haft en bra dag, morgonträning (med glädjande besked :D) och solskenspromenad under de korta timmarna den store gule visade sig, dock fortfarande med småbitsk kyla. Det är inte så att man sniffar vår än på ett tag iallafall.

 

Over and out.

 

//H