bronsarmittlattaste

Hemhemma♥

Jag beställde alltså personbevis från Skatteverket.

Civilstånd; Ogift.

Gud vad spydigt det låter, de liksom spottar det där "Ogift" i ansiktet på mig. Jag kanske inte vill vara "Gift"! Eller, vem vet vad jag har för stånd i tjänst - jag kan ju vara "dödligt gift" for all they know. Det förtäljer inte historien. Fast jag skulle nog betrakta mig mer som "Motgift" rent civilt, om jag själv får välja. Det känns inte alls lika purket liksom. Nästan lite heroiskt. Jag räddar liv genom att inte vara gift. Somebody just hand me a medal!

I helgen slungades jag lite överbord från min optimistjolle som jag kanske seglat runt på lite för länge. Man ska nog ner i ångestplurret lite emellanåt för att känna att man lever. Tur att man lärde sig koka kaffe och hålla andan under vattnet i simskolan. Silverfisken, Guldgrodan och Baddaren - att de skulle rädda en många år i efterhand hade jag aldrig kunnat tro när jag stod där med vatten som brände som Skärselden i näsan. Jag tyckte mest det var fånigt, och hemskt. Hade jag då bara trotsat rädslan och bemästrat dykningen också så hade jag kanske varit helt räddad. Det är lätt att vara efterklok när man är feg. Men jag hade det på känn, att jag en dag skulle få lite slagsida på min jolle... Det brukar vara en liten vink när jag drömmer att jag måste fly från ett koncentrationsläger, man vaknar som inte med en bra känsla i magen då.
Lite som när jag var liten och i halvslummern innan drömmen kände smaken av myrornas krig på tungspetsen.