Epiphanies.

Midnight walks.

En helg i Sveriges bullsida Göteborg med goa vänner gav uppenbarelser i form av... bulldeg. Eller hur mycket man kan liknar en iallafall.
Att ens känslomässiga kapacitet begränsar sig till en tête-à-tête med en kanelbulle.
Vid vidare eftertanke att även ens fysiska uppenbarelse i stort kan liknas vid en deg. Ge henne något fingervarmt att dricka och lämna henne ifred i köket i en halvtimme så börjar hon jäsa. Peta lite på henne och hullet sviktar tillbaka igen - redo att knådas! Snurra och vrid henne med innanmätet ut (det blir godast då, även om det ser osmakligt ut till en början), pensla på lite smörja och strössla på all världens sötma för att dölja de värsta skönhetsfelen... Toppa det hela med att lämna henne i värmen för att ytterligare förbättra de yttre dragen med lite pigment, and there you go!

Take a glorious bite out of the whole world.

"-Jag funderar på att fylleanmäla oss till nån högskoleutbildning! Bara ta nån, vilken som helst.
-Nej!
-Teoretisk datalogi, vad blir man då?
-Då blir man ett jävla offer! Jag vet vad vi ska läsa, har du hört om kursen irrationella relationer, 1000 poäng!?"

"Tack, tack!"

I Anneli, det är ett skrämmande program (det och Kungarna av Tylösand). Hon är schizofren och osäker - VARFÖR identifierar man sig med det? Och med "man" menar jag  "jag". Kan man matcha beige med beige? Kan man vara hur osynlig som helst? Kan man vara hur tråkig som helst, och bli dömd på grund av det? Vad gör man åt det? Att man är tråkig. Jag har bara ett "själv", det är det enda jag kan vara. Om man är "ful" och har fantastisk personlighet kan man ändå vinna lite, men är man medelmåttig utseendemässigt och har "tråkig" personlighet så är man... körd. 

Det finns för mycket konkurrens i världen. Kan man aldrig bara vara bra nog?

Nog med grubblerier.

Tack för en fin helg tjejer, det var toppen :)

Over and out!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0