Motarbetad...
Dagen har varit av den där sjuka sorten.
Det började med på tok för lite sömn och en ganska rejäl ovilja att stiga upp. Men det är ju inget ovanligt just nu, mörkt och kallt som det är. Väl uppe är det dock glada gatan, sålänge ingen tilltalar mig ;)
Det började med på tok för lite sömn och en ganska rejäl ovilja att stiga upp. Men det är ju inget ovanligt just nu, mörkt och kallt som det är. Väl uppe är det dock glada gatan, sålänge ingen tilltalar mig ;)
Jag cyklade till jobbet, väl där var jag tvungen att googla hur symbolerna för hel-, halv- respektive dimljus ser ut för att kunna vrida rätt på ratten i tjänstebilen när jag skulle hämta bossen på bilverkstaden.
Någon, alternativt alla, av kombinationerna är ju förbjuden, men det är också allt jag minns i frågan. Det är okej att inte kunna sånt. Det är okej. Väl ute i bilen inser jag att bakrutan på monstertrucken är helt igenslammad med bös, och att sätta igång vindrutetorkarna där bak verkar inte fungera - gissa varför? DET FINNS INGA! HUR tänker man där?!
Så bilfärden blev ett ganska stort vågspel. Trött Heidi, morgonstressade människor, svart ute, noll sikt bakåt, folk som inte blinkar i rondeller, motorstopp på väg in i rondellen (nej jag skäms inte för att erkänna det, jag tänker cykla i resten av mitt liv).
Väl tillbaka på jobbet satte vi igång med aktivitetsplanen för nästa projekt, vilket utvecklades till mer eller mindre en fem timmar lång tenta för min del. Jag har inte känt mig så korkad på väldigt länge. Skönt som omväxling. NOT. Lunch hanns inte med innan eftermiddagens internutbildning i VA satte igång. Efter ytterligare några timmars mind fuck, med ett kort avbrott för ett samtal från en otrevlig beställare som inte kan läsa en karta, var det äntligen dags att åka vidare till mitt andra hem. Sportlife.
Halvvägs dit på cykel drabbas jag av ett näsblod utan dess like. Eller ja, dess like såg jag igår under lunchen. Så gjorde även toaletten på jobbet, CSI-case vore en underdrift som beskrivning. Den som knystar överansträngd får smisk, det är inte överansträngande för en 23-åring att slänga in en matlåda i micron.
Väl framme vid gymmet lyckades jag ta mig av cykeln, ställa den i cykelstället men inte mycket mer. Där står jag, med vit jacka och två blodiga händer, helt hjälplös. Tack småbarnsmamma och Hemtex för enorma mängder papper så jag kunde låsa cykeln och ta mig in på en toalett. Där inleds operation stoppa flöde för att använda mig av dagens facktermer. Vi pratar om DECILITER i blodförlust. Alla flödesförminskande åtgärder resulterar dock bara i uppdämning i ledningsnätet och bräddning i systemet. Eller om man ska uttrycka sig i lekmannatermer: jag bokstavligen GRÄT blod.
So it's not just a figure of speech.
Så, det är okej att vara trött och seg under passet (det har jag iallafall försökt övertyga mig själv om ända sedan jag struntade i dagens andra inbokade pass, man FÅR!). Så, inget rumpskakande pass idag, men det är okej. Lugn kväll hemma lockade ganska mycket. Tills jag insåg att det regnade ute.
Hemma, torrare, mysigare. Om nio timmar är det gymdags igen. Oh dear lord.
Over and out ♥
Någon, alternativt alla, av kombinationerna är ju förbjuden, men det är också allt jag minns i frågan. Det är okej att inte kunna sånt. Det är okej. Väl ute i bilen inser jag att bakrutan på monstertrucken är helt igenslammad med bös, och att sätta igång vindrutetorkarna där bak verkar inte fungera - gissa varför? DET FINNS INGA! HUR tänker man där?!
Så bilfärden blev ett ganska stort vågspel. Trött Heidi, morgonstressade människor, svart ute, noll sikt bakåt, folk som inte blinkar i rondeller, motorstopp på väg in i rondellen (nej jag skäms inte för att erkänna det, jag tänker cykla i resten av mitt liv).
Väl tillbaka på jobbet satte vi igång med aktivitetsplanen för nästa projekt, vilket utvecklades till mer eller mindre en fem timmar lång tenta för min del. Jag har inte känt mig så korkad på väldigt länge. Skönt som omväxling. NOT. Lunch hanns inte med innan eftermiddagens internutbildning i VA satte igång. Efter ytterligare några timmars mind fuck, med ett kort avbrott för ett samtal från en otrevlig beställare som inte kan läsa en karta, var det äntligen dags att åka vidare till mitt andra hem. Sportlife.
Halvvägs dit på cykel drabbas jag av ett näsblod utan dess like. Eller ja, dess like såg jag igår under lunchen. Så gjorde även toaletten på jobbet, CSI-case vore en underdrift som beskrivning. Den som knystar överansträngd får smisk, det är inte överansträngande för en 23-åring att slänga in en matlåda i micron.
Väl framme vid gymmet lyckades jag ta mig av cykeln, ställa den i cykelstället men inte mycket mer. Där står jag, med vit jacka och två blodiga händer, helt hjälplös. Tack småbarnsmamma och Hemtex för enorma mängder papper så jag kunde låsa cykeln och ta mig in på en toalett. Där inleds operation stoppa flöde för att använda mig av dagens facktermer. Vi pratar om DECILITER i blodförlust. Alla flödesförminskande åtgärder resulterar dock bara i uppdämning i ledningsnätet och bräddning i systemet. Eller om man ska uttrycka sig i lekmannatermer: jag bokstavligen GRÄT blod.
So it's not just a figure of speech.
Så, det är okej att vara trött och seg under passet (det har jag iallafall försökt övertyga mig själv om ända sedan jag struntade i dagens andra inbokade pass, man FÅR!). Så, inget rumpskakande pass idag, men det är okej. Lugn kväll hemma lockade ganska mycket. Tills jag insåg att det regnade ute.
Hemma, torrare, mysigare. Om nio timmar är det gymdags igen. Oh dear lord.
Over and out ♥
Kommentarer
Postat av: moster
Näsblod före gympass => skippa PASSET!
Trackback
