bronsarmittlattaste

På allmän (eller släktlig) begäran kommer här en knapphändig (jag vet knappt själv) förklaring på vad det är jag förmodligen gett mig in på till hösten och fem år framöver. Det officiella svenska namnet är "Civilingengör i ekosystemteknik", eller det är väl det man ska bli, den titeln man själv får då man är färdig. Jag kommer väl läsa mycket miljö och naturkunskap antar jag, blandat med fysik, matte och kemi - lite som en förlängning av vad jag läst på gymnasiet...så känns det, om det är så vet jag inte förrän efteråt... På engelska kallar de det för "Environmental Engineering", och jag kommer under alla fem år, alltså redan från start, att läsa ungefär hälften av kurserna helt på engelska, även föreläsningarna ges på engelska. Bara det är ju en utmaning så stor att hälften vore nog, men det är väl överkomligt kanske. Lunds Tekniska Högskolas egen beskrivning;

"Utbildningen i Environmental Engineering (W) är bred och samspelet mellan teknik, naturvetenskap och miljö är ett genomgående tema. Detta gör att W-civilingenjörer är attraktiva inom en mängd olika arbetsfält som bl a energiförsörjning, miljöteknik och miljövård, riskhantering och säkerhet, mark- och vattenhantering och avfallsteknik.

Med en examen i Environmental Engineering är man också mycket eftertraktad på en internationell arbetsmarknad. Detta återspeglas i utbildningen där bl a en del av kurserna redan från årskurs ett ges på engelska."

Så jag ska alltså flytta till Skåne också... Inte nog med att man måste läsa på engelska, jag måste försöka förstå denna (enligt dem själva) "välklingande dialekt". Tjosan vad lajbans det kommer bli...


För övrigt far jag iväg till Berlin på måndag natt - nattåget från Malmö - för att sedan vakna upp till detta härligt potatis-i-halsen-grötiga språk, hur jag ska bli förstådd och än mer kunna förstå vad berlinarna säger efter tre års upphåll förblir en gåta - men ändock en härlig utmaning, redan klockan 06.00. Längtar! Sedan blir det hostel strax norr om Alexanderplatz de kommande fyra nätterna, dagarna kommer väl fyllas med allt möjligt. Man får ju inte nog av något någonsin. Det kommer bli underbart, så underbart.

I trädgården har jordgubbsfrossan övergått i den ljuvliga hallonfrossan - som givetvis inte heller den är att förakta. Vi får väl se hur mycket av skörden som får följa med mig neråt landet framåt hösten, och hur mycket som jag motvilligt lämnar kvar efter mig.

Jordgubbsfrossa!

Snart var det bara en ledig dag kvar av mina långa ledighet - och som kronan på det vedervärdiga verket gör sommaren enligt många sin comeback på onsdag. Tjo-ho. Men jag får tydligen inte klaga heller. Nehe.

Idag har det provats ut glasögon, så imorgon eftermiddag blir det nog ett köp av det hela - vi får väl se om jag vågar visa mig offentligt i de nya... En tapet till rummets numera röda väggar är också beställd, så det kanske blir klart lagom till Lundaflytten då... Hatar dock att tapetaffärens manliga anställda ska vara så otroligt piffade och sommarsnygga - speciellt när man själv alltid lyckas ha sina allra mest överjävliga utseendedagar just när man ska dit. Hursomhaver är tapeten pärlemorsilvrig med ljust metallicblå och pärlemorsilvriga stora blommor. Om det passar till rött? Ingen aning. Jag har aldrig varit speciellt bra på det här med mixning och matchning. Men tapeten är vacker, rött är fint, så en kombination kan i mitt banala sinne inte bli annat än fint. Lite som när man fick för sig att hitta på egna "recept" för ganska många år sedan. Blandar man allt gott ur skafferiet kan ju resultatet inte bli annat än gott. Saft, nutella, honung, kanel och russin - den dagen det receptet slår sin väg in i kokböckerna...
Att människan lär av sina misstag, den här människan i synnerhet, fastslås härmed vara en stor fet lögn. Som så mycket annat här i livet. Till exempel;

Man kan om man vill. Definitivt en stor livslögn. Man har inte kapacitet eller anlag för allting, mycket? Ja. Men allt? Absolut inte. Lögnen är till på köpet en som ger upphov till förnedringar i Idol-klass på bästa sändningstid.

Ingenting är omöjligt. Behöver jag ens förklara varför det inte stämmer? Visst kommer man långt mycket längre med den inställningen än med en realistisk inställning, men att det är en absolut sanning är jag mycket skeptisk till.

Det finns oändligt många fler livslögner i liknande manér, men alla orkar ju varken mina få läsare eller jag med på en och samma kväll...



Over and out.

Japp, bara två veckor efter uppkörningen satte jag mig i bilen och körde igen...haha - det måste vara någon form av rekord. Men det gick bra, utan större missöden.
Midsommar spenderades med mina små vänner ute på landet, hur mysigt som helst med fruktsallad och glass och allt vad det var. Mikey tog oss med på en tur till Gränna, och på något underligt sätt (för ingenting händer någonsin på ett normalt sätt för oss som det brukar göra för andra) blev en liten skogspromenad en, ja vad ska vi kalla det? En helt hysterisk men otroligt rolig klättring i en brant sluttning för att nå vattnet, väl en halvtimme och ett par meter från målet senare insåg två tredjedelar av trion att, nääe, det är nog inte värt det. Bara Lisa var nere och doppade fötterna till slut :). Lite som det brukar vara.

Så nu är det bara ungefär två månader tills jag flyttar till Lund då...om jag inte får ett hysteriskt anfall och bara struntar i alltihop - det skulle ju inte vara så olikt mig. Men händer inte det så får jag väl ingen lägenhet istället, om jag verkligen bestämt mig för att jag vill... Men den smällen är kanske hårdare, för i korridor vill jag verkligen verkligen inte bo i nuläget, men det kanske ändrar sig det också. Kanske, men inte troligt.


Bara denna veckan kvar av min långa ledighet - på måndag börjas det igen, det ska bli så otroligt tråkigt, men roligare när lönen kommer.

Det var allt.

London nästa?

Kanske inte ska ge mig på vänstertrafiken riktigt än, men höger ska ju tydligen vara helt lagligt för mig att vistas i med ett fyrhjuligt motordrivet fordon numera... Jösses Amalia!

Farfar bilmekaniker som nu väntat tålmodigt i två års tid på denna dag anländer lämpligt nog redan om några timmar - kunde jag timat detta bättre om jag försökt ens?! Jag tror inte det. Tydligen klarar man faktiskt mer än man tror, trots att man missar att göra oskyddade vänstersvängar och slarvar lite med döda vinkeln vid svängar runt gathörn, det går ändå. Så att plugga till hösten ska väl lösa sig det också. Hoppas jag.




I övrigt har det varit pollenstorm här idag, en Lill-Gudrun kanske man kan kalla det.

Adjöken

Nu har jag äntligen fått ihopsnickrat min kära IKEA-möbel. Eller jag och jag, jag engagerade väl pappa lite också - eller snarare var det så att han fick bära upp paketet för trappan och gnälla över att det här kunde jag ju gjort själv, bara för att sedan göra allt nästan utan att man fick lägga sig i. Tills det blev lite svårt med stora händer och mors och mina små nätta händer inte fick hjälpa till. Då lämnade han bygget och ersatte honom som arbetsledare gjorde raskt mamma - vilket innebär att man slutar läsa anvisningar och bara gör lite på känn - med fullständig katastrof för mitt pedantiska sinne som enda resultat. Har även fått upp lite hyllor i rummet nu, så det är bara att lyfta in allt skrot igen, det går tydligen för långsamt enligt vissa förståsigpåare här hemma, men vad gör man när solen är framme?
På radio hade de i veckan en teori om varför alla bra tjejer är singlar (därmed inte sagt att ni som inte är singlar är sämre...) är det för att de är så självständiga och klarar allt själva. Jag kan ju inte skriva under på den teorin direkt, men det finns nog många andra som kan. Så jag vidarebefordrar helt gratis denna sanning till er som den kan tillämpas på - håll till godo.
Sen var det ju marknad i stan i helgen, och sämst på att shoppa som jag är tröttnade jag ganska fort på att trängas med folk framför affärerna - så jag nöjde mig tillslut med att bara strosa runt och njuta lite av solen.

---

Nu får det vara färdigt för idag.
Adjöken.

Vissa saker är "just not meant to be". Oavsett vad som i rimlighetens namn borde vara rätt och riktigt i sammanhanget. Vissa gånger måste allt bara följa Murphy's Law - just bara därför. Några av livets krumsprång.

Perminides, en grekisk filosof, han var inte tappad bakom en typisk antik grekisk vagn han inte. Han hade en hel del bra tankar. "Endast det som existerar finns till" - now didn't I tell you he was somethin', this guy!? Detta innebär i korthet alltså att; ja, det som finns det finns och finns det inte så finns det inte. Har du tappat bort något? Oroa dig inte, finns det inte så fanns det inte och har aldrig heller funnits och kommer således heller aldrig i framtiden att finnas. Better to have had and lost than never to have had at all. The thing is just - you never did.
Därmed menar han också att det enda som alltid funnits är "varat", alltså det att vara, och detta för att någonting inte kan bli till av ingenting. Eftersom att varat existerar måste det alltid ha funnits.
Ett icke-vara är då också omöjligt, alltså; ett tomrum med ingenting är en omöjlig företeelse. Ur detta kan härledas att rörelse heller inte existerar - då en rörelse kräver tomrum att fylla upp, som ju inte kan existera eftersom att varat alltid funnits eftersom att det finns nu. Förändring och mångfald kräver också tomrum, varför ingen av dessa heller kan existera. Föremål kräver också tomrum, som avgränsar dem från varandra, därmed finns inte mer än ett föremål, för varat finns ju.
Allt som vi hittills trott var sant ställs på ända, varför? Jo, för våra sinnesorgan skapar en falsk bild av världen.

Allt bara för att vi är. Väldigt stilla, väldigt tätt packade och alltid desamma. En intressant man den där Perminides.

Cogito ergo sum - Jag tänker alltså är jag.

Ett stort beslut ska fattas: för stort, med för lite tid. Ångest - jatack, en dubbel.
En helhelg med jobb och barnkalas - tjo och tjim så att säga...



Och imorgon blir man stor också - gu' så jobbigt, och krävande inte minst. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet, bli stor, flytta hemifrån och utbilda sig för att få ett jobb som man förmodligen inte kommer tycka är roligt bara för att man inte kan bli vad man vill, eller vet vad det är man vill bli heller för den delen - allt bara för att man tror att man inte har tid eller ro till att vänta ut tiden tills den dagen kommer då man får en så kallad uppenbarelse och finner sitt kall här i livet. Vem orkar vänta på något sådant? Ja, inte jag iallafall. Nej, bli civilingenjör i en stad där du förmodligen inte passar in, med folk som har framtidsplanen och livsmålet klart för sig (finns det några värre människor att omge sig med än folk som vet precis vart de är på väg när man själv inte har en blekfet aning? Jag tror inte det.), allt bara för att det är vad som förväntas av dig. Eller åtminstone tror du att det är det som förväntas av dig. Och i brist på andra, egna, impulser följer du den inbillade förväntan - trots att det tar emot. För det är ju mening att jag ska vilja det här, och jag har fortfarande några månader på mig att tvinga fram den känslan. Jovisst du, hej och hå. Du är så fel ute.

Pessimist är nog inget man blir trots allt, det är nog medfött. Fast i mitt fall handlar det i nio fall av tio av en slags sarkastiskt ironisk humor - skratta åt eländet helt enkelt - det är dock inte alltid det budskapet når fram till alla, de bildar sig istället uppfattningen att jag är mycket deprimerad och självkritisk, vilket ju, enligt min matematik, bara stämmer i resterande av tio fall, alltså ett. Fast i sanningens namn skall sägas att det inte nödvändigtvis behöver vara det enda rätta svaret, fyra skulle kunna vara minst lika rätt - fastän det rent logiskt är, just det, fel. Detta kan förklaras med det enkla påståendet att jag inte är en logisk varelse, logik har heller aldrig varit min starka sida. Slutsats? Nio plus fyra är tio.

   Take this medallion for luck.

---

Sådärja, en liten välkomsthälsning tyckte jag kunde vara på sin plats. Det tog ett tag innan jag hittade en lämplig modell som var beredd att ställa upp för den goda sakens skull, men här har ni honom nu (och kalla honom för Guds skull inte Pingu - han blir rosenrasande då, vill inte bli påmind om det...ni vet hur det är.)
Ja, så har jag alltså äntligen fått tummen ur och skaffat en offentlig blogg, sen att ingen kommer läsa den gör ju den inte mindre offentlig, inte alls, bara fullkomligt oviktig - så hur mycket jag svamlar här har absolut ingen betydelse alls i världsalltet.
För att bara ge en kortfattad förklaring till mitt exceptionellt noggrannt uttänkta bloggnamn - bronsärmittlättaste, för den som inte fick ihop det på egen hand, så bottnar den dels i Lasse Karlsson, en sanslöst rolig stå-uppkomiker (bara för att det låter så otroligt mycket fjantigare än stand up-komiker) och dels i ett visst uttryck som en bekant använder ganska frekvent.
Nämligen, tvåan är first loser.
Mitt resonemang är då följande; är man first loser, så är man ändå först med någonting, men då jag sällan lyckas med ens den bedriften tyckte jag att det här med brons kanske kunde passa.
Ja, då har vi rett ut även det. Några fler frågor? Vadsomhelst alltså, jag skojar inte, jag kan ALLT. Eller ja, jag kan väl ge ett svar på allt iallafall, sen om det duger eller inte det står inte jag för - där får ni helt skylla er själva.

Ja, jag har förstått att syftet med en sådan här blogg är att hålla folk uppdaterade om vad man gör om dagarna, och jag har faktiskt för omväxlings skull haft en ganska händelserik dag (märk väl att detta är med mina mått mätt).
Jag steg upp ganska tidigt, och började genast kuska runt på min käre far som skulle ut på elevbesök på olika praktikplatser i hela förbankade Småland. Detta pågick ungefär fram till klockan 13. Därefter andades jag en stund, och sedan blev det lite fredagsträning. Det var bara att sadla på Gamle Trofast och trampa iväg. Väl hemma igen blev det snabbmiddag och iväg till A6 på shopping spree med mor, inför den stundande Egyptenresan på måndagnatt. Efter ett samtal från en stockholmsvän (oh, jag känner mig så internationell som kan säga sådär, tänka sig att jag känner någon i stockholm - göta petter! Jag känner ju tillochmed två nu när jag tänker efter! Jösses! Jag blir alldeles vimmelkantig :p), ja efter det samtalet blev det lite Let's Dance och här är jag nu.
Mycket intressant.
Nä, sånt här ska vi inte ha mer av det känner jag på en gång. Dagsutflykter och livsavgörande-(as if)-ögonblick lämnar vi bort i fortsättningen.



Tack och hej.