Reinkarnation
Början på en framgångssaga...
Hetsig höst, vit vinter och väntande vår.
Jag har gått för långt, kan inte sluta gå Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år För ljus att nå. Så djupa sår Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om Men jag vänder om, än en gång Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt Allting börjar om. Jag kan börja om Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig När allting börjar om Jag har gått så långt, nästan blivit van Historien upprepar sig och slutar alltid likadant Sidan som går vidare har någon redan rivit av Så jag griper tag i vita blad Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt Hade väl du aldrig kunnat genomskåda allt som skett Samma gamla visa, men vet inte vad det är för låt Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt
Allting börjar om. Jag kan börja om Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig När allting börjar omBra text, bra låt. Låt sjunka in och kontemplera.
Welcome back insomnia.
Silencium
Altretamine is an anticancer medication used to treat ovarian cancer.
Because altretamine can cause blood problems (e.g., bone marrow suppression, thrombocytopenia), blood tests must be done before starting HEXALEN and at least once a month thereafter. HEXALEN can also cause nervous system problems; therefore nervous system tests must be done during treatment with HEXALEN. Notify your doctor immediately if you develop signs of blood disorders or nervous system problems such as persistent fever or sore throat, easy bruising or bleeding, loss of coordination, mood changes, dizziness, tingling of the hands or feet.
La rubia.
Clouds are rolling in...
Normalfördelad svamp.
Think that it's fun, that you're guided, and that all is well;
that there's time, that life is easy, and that the best has yet to come.
Think that the reasons that elude you will one day catch up, that the lessons that have stumped you will one day bring joy, and that the sorrows that have crippled you will soon give you wings.
Think that you're important, that you cannot fail, and that happiness always returns.
And think that you're beautiful.
Epiphanies.
Att ens känslomässiga kapacitet begränsar sig till en tête-à-tête med en kanelbulle.
Vid vidare eftertanke att även ens fysiska uppenbarelse i stort kan liknas vid en deg. Ge henne något fingervarmt att dricka och lämna henne ifred i köket i en halvtimme så börjar hon jäsa. Peta lite på henne och hullet sviktar tillbaka igen - redo att knådas! Snurra och vrid henne med innanmätet ut (det blir godast då, även om det ser osmakligt ut till en början), pensla på lite smörja och strössla på all världens sötma för att dölja de värsta skönhetsfelen... Toppa det hela med att lämna henne i värmen för att ytterligare förbättra de yttre dragen med lite pigment, and there you go!
-Nej!
-Teoretisk datalogi, vad blir man då?
-Då blir man ett jävla offer! Jag vet vad vi ska läsa, har du hört om kursen irrationella relationer, 1000 poäng!?"
"Tack, tack!"
Pull the banana and push the door.
Droppen.
Mellan Isínlívi och Chugchilan.
Okej, det var droppen. Nu är jag uttråkad igen - ut på äventyr. Sju dagar på samma plats och nu är jag less. Ta mig härifrån. Nära-döden-adrenalin eller bara packstress - GE MIG NÅGONTING SOM KÄNNS.
Det värsta som finns är det här - rastlös men tvungen att sitta still, och plugga av alla meningslösa sysslor. Jag vill bort, hemHem och vartsomhelst och ingenstans.
Det tog två dagar mer eller mindre, att falla tillbaka till Lundalivet och hur allting alltid är och alltid har varit. Allt annat är en avlägsen dröm som bleknar exponentiellt med tiden. Helt sjukt. Lite vilsen blir man. Vad gör man? Hur minns man? Och hur ska man dela allt när ingenting går att förklara, ingenting går att göra rättvisa?
Hugo & terrified.
Hoppa från en bro säkrad med en elkabel, that's the kind of adrenaline I'm craving.
Nu är den enda spänningen jag har att se fram emot nästa sövande föreläsning eller frustrerande övning, det eller väntan på något som aldrig någonsin kommer att ske. Det är spänning det, ja herregud. Mitt liv rinner ifrån mig på meningslös förbannad väntan på INGENTING.
Nu låter det som att jag är väldigt bitter och tvär, jag vill bara understryka då att jag är väldigt glad att vara hemma, MEN att kombinera det bästa av två världar hade varit lite mer Pangloss, lite mer i min smak. Jag levde lite livsnjutarhelg ändå - med bad i havet och soluppgångsbevakning. Jag kan inte helt bestämma mig för om det är tragiskt eller bara väldigt meditativt att se soluppgången ensam klockan sex på morgonen. Det blir väl vad man gör det till.
Jag har fastnat lite för det här livsnjutarkonceptet, ta långa promenader istället för att plugga, hitta björnbär och vara barnsligt glad för det... Små saker som gör det värt. Men jag tycker det är roligast när jag är upptagen med saker, träffar nya människor, ser nya saker - och det är inte jättemycket av den varan just nu, för mycket skola. Kontrasten blir lite för oöverkomligt stor från adrenalin till sömnpiller. Jag jobbar på en strategi för att överleva.
Sebastian & jag.
Jag borde lägga min tid på vettigheter nu. Jag längtar tillbaka. Det var nog bara det.
Over & out.
Vad mina ögon har sett...
Latacunga, Isinlivi, Chugchilan & Quilotoa - all in four days.
I torsdags lämnade vi Quito i buss för att ta oss till Latacunga, en liten stad med manga butiker med fula kläder. Tur da att vi bodde pa ett hostel med kanske världens godaste chaite! Vi har gatt och statt i vandringskängor nu i fyra dagar, och haft vara sma ryggsäckar fastgrodda pa axlarna. Detta har resulterat i blasor för vissa, jag vart förskonad tack och lov, och ful ryggsäcksbränna. Men hey - atleast we saw the sun :)
Första dagen landade vi alltsa i Latacunga, ingen vandring denna dag men väl lite marknad och diverse harassments av en full man som tuggade fradga och höll pa att slita armen av mig. Yuck.
Morgonen därpa fick vi skumpa buss upp i bergen till 3800(?) meters höjd för att till fots ta oss ner till Isinlivi och hostel Llullu Llama. En promenad pa ungefär 10km och ca 2,5h med väl tilltagna pauser för att ja... vissa kan inte ga i samma tempo som övriga ens i nedförsbacke. I Isinlivi finns exakt noll och intet att ta sig för, förutom att promenera ett stycke till upp till en utkiksplats med, ja, helt sagolik utsikt över bergen och solen lekande över dem. Meditation.
Efter en natt i Isinlivi tog vi lite tuffare tag och vandrade uppför lodräta stränder och längs floder i dalgangar i ungefär fem timmar och 22km, utan hänsyn till höjdskillnader, till den lilla byn Chugchilan. Även denna by erbjöd lite i form av tidsfördriv, vilket passade mig och min, efter dagens sol och vätskebrist, mördarmigrän alldeles utmärkt. Efter tva timmar nerknarkad i fosterställning mellan kalla lakan i en främmande säng, längtandes efter mamma, kunde jag iallafall resa mig upp utan att huvudet sprack i tva bitar. Efter middagen gick vi helt sonika och lade oss, trots att klockan inte var mer än halv tio. Det är lite sa vi jobbar här. Sova tio timmar är inte fy skam, även om man gör det helt immobiliserad under fem tjocka filtar som hotar dra ner en till vännen i sängen under eftersom folk i Ecuador av nagon anledning njuter av att sova en halvmeter fran väggen i vaningssängar, fraga mig inte varför.
Fran Chugchilan tog vi oss sen vidare i äkta ecuadoriansk stil - pa taket av en pickup-truck! Inte helt safe pa de sma slingrande bergsvägarna där man alltid och utan undantag har för vana att köra för nära avgrundskanten, med undantag för när vegetationen utgörs av kraftiga grenar som slar en i huvudet - da kör vi gärna lite närmare skogskanten. (Behöver jag säga att jag var den som satt nära skogskanten?)
Efter en och en halv timme av Disney- och Beatleslatar pa taket av en blagul-pickup anlände vi till Quilotoa och kratersjön där. Tanken var att vi, eftersom halva gruppen hade antingen blasor eller förkylningar att släpa pa, skulle ga ner till sjön och sedan upp igen - en hike pa ungefär 2,5h. Men, vi har ju ett litet tappert DreamTeam i gruppen, som kläckte den helt makalösa idèn att ga RUNT sjön. Sjön är alltsa 2km tvärs över och sett fagelvägen, utan hänsyn till de galna topparna och dalarna, 10km runt - en hike pa normalt sett 5-6h. Vi gjorde det pa 4,5h, MED tva hyfsat langa och lagom manga sma pauser. We're just THAT good. Men fy farao vad jobbigt det var. Om bestigningen av Cotopaxi i snalblast, kyla och snöblandat regn första veckan var jobbig sa var det här sju resor värre. Efter en av de värsta topparna var jag lite tvungen att se om det kanske eventuellt fanns nagon annan utväg än att fortsätta hela vägen runt, för jag orkade bara inte mer, sa jag fragade var trevlige guide Luis om det in case of emergency fanns en helikopter eller sa som kunde komma och hämta en. Om jag nu skulle fa för mig att bryta benet eller sa. Nope. Da far du vänta tills jag gatt färdigt runt, hämtat en häst och kommit tillbaka för att hämta dig. WHAT?! There's no RESCUE TEAM?!
Vi hade en helt galen utsikt över sjön i flera timmar iallafall - lätt värt. Men som sagt, Hjördis 93 var jag personifierad. Är jag inte bloddopad när jag kommer hem blir jag förbannad. Quilotoakratersjön är full av sulfat vilket far den att skifta i alla tänkbara blaa och gröna nyanser vilket tyvärr visade sig mer eller mindre omöjligt att fanga pa bild och den är därtill roughly 200m djup. Hela vandringen kändes som ett 5h langt spinningpass och mot slutet när miljön blev alltmer lik Mordors sand- och grussluttningar hade jag gjort näranog vadsomhelst för en Sam att luta mig mot. Tur att jag hade min Anna vid min sida :)
Efterat hade vi gjort oss förtjänta av en skalldusch och mys framför kaminen med katter och hundar i the common room, som vi lämnade först fyra timmar senare, mest för att vart rum var sa in i havete j***a kallt. När man trotsar kölden, öppnar dörren och tittar ut och möts av fullmane och stjärnklar himmel, pa vilken man inte kan hitta en enda känd stjärnbild - da vet man att man är langt hemifran. Att sen spendera en av de topp tre kallaste nätterna i läskiga lakan och under 5 betongtäcken och ända frysa ihjäl i langbent och dubbla langärmade tröjor för att folk i det här landet tror att isolering stavas "hal i taket och väggarna när det är minusgrader ute" fick oss tidigt upp ur sängen för att försöka fanga soluppgangen över sjön. Vi var lite sena, men det var ända vackert och meditativt liksom. Sa där satt vi i tva timmar i väntan pa frukost - även om vi fick sitta i frost och frysa ändorna av oss var det bannemig varmare än i det pisskalla rummet vi sovit. Stenhus utan isolation är ett helvete.
I övrigt har vi spenderat dagen idag med att aka buss tillbaka till Quito där vi nu fyllt upp vara koffeinnivaer igen pa skolan... Och internet-retoxat sa det star härliga till. Imorgon tar vi tre tappra själar som far hem redan pa söndag oss ensamma till Mindo för canopy - ett äventyr i sig da ingen av oss kan spanska. Fortfarande. Jag kan inte ens prata med en taxichaufför om vart jag ska. Men, IF we come back, you'll see us back in Lund Tuesday morning jetlagged and otherwise utterly beautiful!
Over and out!
/ H
Ett framtida liv i vatdräkt och a goddamn cock ruining my beautysleep.
Efter att ha inhandlat flipflops som är de enda fotriktiga skorna i den här avlägsna delen av verkligheten kunde man ta sig an bade leriga gator (det finns ungefär tva i hela staden) och stranden.
Precis bakom var huslänga pa hostlet bodde en, ursäkta uttrycket men han är väl värd det, jävla tupp som inte hade nagon känsla för tid. Klockan tre varendaeneviga natt i en veckas tid blev jag väckt av den. Me and my roomies were considering some serious cock-slapping after a while! Lite underligt att ha ett samtal pa engelska om denna förbannade tupp bredvid ett gäng amerikaner, febrilt sökande efter en engelsk synonym till det enda ordet för tupp man kan komma pa... Jag tror och hoppas de insag att vi pratade om ett flygfä och ingenting annat.
Vi provade tidernas sämsta restaurang ocksa, folk är verkligen helt hjärndöda ibland - inte sa konstigt med tanke pa vad de lägger sina pengar pa... men ända, man far perspektiv pa livet liksom. En "servitör" som skriver ner beställningen, minns den i tre sekunder och sedan tillbringar de kommande en och en halv timmarna med att kolla upp igen och igen vad alla har beställt. Sen är det sa att i Ecuador jobbar vi inte enligt principen "servera-ett-sällskap-i-taget", inte nagonstans, utan vi ger den förste mat ungefär en timme till en och en halv innan den siste far mat. Sa har det varit i 95% av fallen. Jag vet atminstone en som är nära besläktad med mig som hade haft en del att säga om servicen, men ja.. det är en annan kultur helt enkelt. Men hittills hade vi nog tusan bäst service hos min favoritfamilj i djungeln. Där fick vi bannemig mat samma tid varje dag, och alla samtidigt.
Resan i public transport till Montañita resulterade i att min väska lag och mös med fiskrens i dryga timmen, tack Gud för mina vacuumbags som tar hand om mina kläder! Jag och väskan fick ta oss en välbehövlig dusch det första vi gjorde.
Surfningen mandag och tisdag frälste mig totalt! Okej, jag är inte duktig, inte pa nagot sätt - men jag gillar saker som är kul även när man suger och där man kan utvecklas fran fruktansvärt dalig till nagot mindre värdelös pa relativt (jag sätter helt mina egna gränser som det passar mig i det här avseendet) kort tid :).
I tisdags var vi även ute pa whale watching, som för mig förgylldes av att jag fick vara hundvakt till världens sötaste labradorvalp Puppy för att vänja honom vid havet. Vi hade sa mysigt sa han och jag :) Sen akte vi gummibat efter motorbaten - jeeezez! De hade ganska roligt at att jag skrek som en stucken gris, men hey, det hade jag ocksa ;) Vi fick faktiskt se tva valstjärtar plaskande ocksa - sa helt bortkastat var det inte! En dag pa havet är ju alltid en plusfaktor :)
Tolv timmar i en minibuss med tolv personer, med kycklingfotssoppa och en halv kyckling (I hit the golden jackpot och fick den halvan som fortfarande hade huvudet kvar) till lunch, utgjorde gardagens äventyr i form av transport till Quito, genom hela landet i princip. Tillbaka pa hög höjd igen alltsa, men iallafall med lite sol vilket vi är evigt tacksamma för.
Imorgon bär det av till Latacunga för tredagarshike i bergen, det kommer alltsa att bli kallare igen. Suck. Vulkankratersjöar och en stad som blivit förstörd och ateruppbyggd tre ganger star pa schemat. Vi far väl se hur det ser ut och verkar liksom :) Äntligen far vi snöra pa oss vandringskängorna igen iallafall, nagot som inte hänt sedan bestigningen av Cotopaxi för evigheters evigheter sedan (även om de borde ha använts istället för joggingskorna vid tillfällen som mountainbiking i lera till exempel... smarta saker man kommer pa i efterhand när man sörjer sina en gang sa bländande vita och fina joggingskor).
Over and out! (feel free to comment ;))
/ H
Cuenca och alpackapyjamas.
Vi fryser konstant och hela tiden eftersom de envisas med att ge oss dubbelrummet som alltid är det kallaste, jag ger snart upp. Inatt har jag sovit i samma fosterställning hela natten för sängen var sa jävla kall, det finns liksom inte ens ett helt tak pa vart rum. Vi fryser kort och gott ihjäl. Alpackapyjamas kom upp pa förslag igar när vi i ren desperation inte orkade göra annat än skratta at eländet - det är härligt att skratta ;)
Jag har blivit med hatt! Min första fina svarta muminpappa-hatt med en färgglad men smakfull fjäder i brättet! Och idag var vi i en Panamahattfabrik och jag hittade tva jättefina väldigt damiga solhattar, sa sjukt fina (lite mer snusmumrikstuk pa dem)... men det var ganska extremt dyrt.. :( there's that AND I'd have to marry a prince to ever get to use them...
Imorgon aker vi vidare till den korruptaste staden i Ecuador, Guayaquil. Vi har blivit lovade sol och värme, och stämmer inte det vet jag inte vad vi gör. Alla är i desperat behov av värme. Bergen här är sjukt vackra men ja.. det är kallt. Igar besökte vi Ingapircaruinerna, med en guide som trodde att han pratade engelska. Det var vi alla rörande överens om att han INTE gjorde. "How did they make the holes ine the stone?" "With stone tools." Men jahaaaaa... Tack da vet vi.
I övrigt har jag säkert massor att förtälja men ja.. minnet är bra men kort liksom.
Over and out!
Just call me Blueass.
Dags för kort update igen nu tyckte jag, även om kommentarerna uteblir. Jag tänker utga ifran att nagon ensam stackare fortfarande läser, även om det kanske är under tvang.
Lördag: Canopytime! Dags att aterigen svida om till vatdräkt (jag älskar de där tighta korvskinnen som ger en male parts man inte visste att man hade), hjälm och specialskor (typ vanliga tygsneakers). Dagen och aktiviteten till ära tillkom dock en ultimat snygg gul vatjacka och en klättersele! Inte illa! Utrustade till händer och tänder vandrade vi uppför kullen till vattenfallens början och övade lite, slipade tekniken och sen begav vi oss en efter en nedför det första vattenfallet. Jag var lite orolig för min tanklöshet (vissa skulle kanske kalla det klumpighet eller rent ut dumhet...) angaende tekniken... Vilket skulle visa sig vara befogat. Höger hand är den man haller sin livlina med - den far man aldrig släppa för da faller man. Sa enkelt är det bara, sa man har liksom ett huvudfokus - släpp inte högern. Därefter följer luta dig extremt mycket bakat för att ha balans pa fötterna pa den hala klippväggen, och sist men inte minst - hitta bra ställen att sätta fötterna. Ja, sen var det ju det här med vattnet da... Heidi gar genom vattenfallet - far vatten ÖVERALLT, och far tillslut nog, släpper högerhanden och torkar bort vattnet ur ansiktet (till ingen nytta eftersom det forsar ner där jag befinner mig). Ja, sa rädslan var väl befogad ända, skäms pa er som säger att jag oroar mig för saker i onödan! Tur för mig att det fanns nagot slags proffs ;) pa marken nedanför som höll mig kvar tills jag insag mitt misstag och greppade repet igen (det tog inte sa fasligt lang tid). Vattenfall nummer tva var brantare och längre, men torrare. Nervöst ända för höjdrädda och klumpiga mig. Men det var riktigt kul! Tekniken var huvudfokus nu, och utan sa mycket vatten fanns inte sa manga distraherande moment...
Sen var det slut pa det roliga. Nästa brant fick vi inte klättra nedför själva. Det var typ 20m rakt ner och ja, ta dig ut pa klippväggen och let go pa given signal. Not my cup of tea. Jag var hes en stund efter det.
Därefter antog vi dagens största utmaning, ett tvärbrant vattenfall pa ca 25m med forsande vatten och ja.. sa jag tvärbrant? Efter att ha sett gruppens medlemmar försvinna en efter en över kanten utan att ha sett botten pa eländet infann sig lite lätt panik. När det väl var min tur gavs jag ända valet att hissas ner, eller klättra själv.. men man kan ju som inte hissas ner utan att försöka... Och det var SA häftigt! Jag var tvungen att stanna flera ganger pa vägen bara för att vända blicken nedat och försäkra mig om att det var en bit kvar, och fa den där lite svindlande men sköna känslan man far när man ända tycker man har koll pa läget... och höger handen last i ett krampaktigt grepp om livlinan (eller your deadline som en av guiderna kallade den, kanske mer sant i mitt fall).
Den sista etappen var en vattenrutschbana, pa STEN. Allvarligt, kan man INTE vara rädd för att sla sig pa sant? Just call me blueass from now on, okay? Jag har nästan repat mig helt och hallet fran mitt, ska vi kalla det RÖVPLASK i djungeln i Chinimp Tuna, and now, THIS?! Det var inte min favoritdel av canyoningupplevelsen om vi säger sa.
Söndagen var vi lediga - men hurtiga som vi är Anna och jag (we'd still like to think that's true, don't burst our bubble) hike:ade vi upp till Virgin Mary pa morgonkvisten och mös med henne en stund - jag menar, Virgin of Baños kan man ju bara inte säga nej till. Efter lunch hade vi storskaliga planer pa att följa var vän finländarens rad och ta oss upp pa berget fran vilket vi skulle kunna se vulkanen Tungurahua, a.k.a The throat of fire pa Qichua (med reservation för felstavning ;) ). Trots lunchkoman gav vi oss iväg. En brant uppförsvandring pa ca 1h 40min förbi en fet kalkon som placerat sig mitt i vägen och skrämde oss (Det ser ut som om han kört huvet i en köttkvarn!). Han verkade dock som rena lammet när hans tva vänner Rabies och Hulken kom springande efter och med huggtänderna blottade. Vi undkom med blotta förskräckelsen. Väl uppe ´kände jag mig som den riktiga Heidi i alperna - helt fantastiskt vilken vy! Och molnen skingrade sig lagom tills vi var uppe sa vi hade fri sikt över toppen pa vulkanen som spydde aska och nästan förhindrade var resa nagon manad innan vi for hemifran. Efter en liten siesta däruppe begav vi oss nedat igen, med mycket försiktiga steg förbi Rabies och Hulken (de hörde oss ända... vem smyger sa jäkla HÖGT?!?!). Nere vid Bañosbron fick vi bevittna ett swing jump live och konkluderade att det där är INTE hälsosamt för ryggen - sa det behöver vi inte göra. Jag tycker dessutom att jag utmanat min höjdrädsla nog för nu, bungyjump och swingjump kan fa mogna lite - jag är stolt över vad jag gjort hittills iallafall!
Mandag sa - dags för paraglide! Vädret var riktigt piss pa morgonen med regn och tunga moln sa vi befarade att det inte skulle bli nagot alls.. :/ Vi gick hursomhelst till kontoret och fick veta att vädret skulle bli bättre framat eftermiddagen. Sa vi gjorde en invägning och fick en genomgang i start och landning i en liten gunga. Efter lunch blev vi upphämtade och begav oss ca 40min med bil utanför Baños, upp pa en höjd. Därifran skulle vi alltsa springa vara tre steg fram, tre steg bak och sen löpa av bara tusan utför kullen och sen.. bara sväva upp. Jag var nummer tva in line coh det var... vindstilla. Inga tre steg fram, tre steg bak här inte. I just say run! sa en av killarna till mig. Jahopp, da far jag väl springa da... Men efter bara nagra sekunder... No,no,no,no! Nähe. Det gick inte. Sa vi klättrade högre upp pa kullen, över akern och sadden, spände fast mig igen i Herr Flygare. I just say run. You run hard! Just run! OOOKAY then. Det ser kanonroligt ut pa videon, för även i luften maste man ju fortsätta springa for the off chance that you touch ground again(which we, mind you, actually did). Always ready! Sa, jag sprang en del även i luften ;). Sen var vi uppe! Svävade som en litenliten drottning i en tron över en dal med kossor och akrar och hus och kyrkor. Efter ca 11min var det med besked slut pa drottningturen och jag landade ass first i koskit bredvid tre förvanade kossor.
Igar var det mountainbike pa schemat, pa buckliga vägar och broar med rungande egenfrekvens under tyngden av lastbilar och bussar (jag undrar ständigt om nagon i det här landet har läst om balkböjning och sträckgränser och hallfasthetslära i allmänhet och synnerhet...) och härligt gröna berg i kulisserna. Pa vägen stannade vi och tog en tur i en cable car över en dal för att titta pa ett vattenfall close up - sjukt häftig upplevelse! Nästa stopp var swing jumpet för de mentalt labila i gruppen ;). Sen begav vi oss den sista lilla biten till nästa vattenfall och en hängbro utmärkt med tydliga varningsskyltar - max fem personer pa bron at gangen! (Vad har vi räknat med för riskfaktor här egentligen...?). Vattenfallet var otroligt mäktigt att se - och befinna sig under! Efter lunch fick vi "transport" hem (annars hade vi ju fatt cykla i uppförsbacke, ve och fasa, hur skulle nu det se ut?!) i flaket pa en mindre lastbil. Ingenstans att sitta förutom mellan spjälorna eller vad de kallas pa sidorna. Skumpiga vägar och en man bakom ratten som vunnit sitt körkort i fucking Bingolotto - jag har aldrig varit sa rädd i hela mitt liv. But hey, you don't call me Blueass for nothing heller. Det var en smärtsam bilresa jag aldrig vill göra om, varenda muskel var spänd och fokuserad pa att inte falla ur flaket. Väl hemma hann vi nätt och jämnt med 2h spanska och en snabbdusch innan vi var tvugna att bege oss till middagshandlingen, Anna och jag. Det blev fruktansvärt gott. Verkligen.
Idag har vi haft lite spanska, den sista lektionen, thank God. Sitta och böja verb i imperfekt som jag inte vet vad de betyder och än mindre kan uttala, med en lärarinna som inte kan engelska, när jag inte ens kan fraga hur mycket klockan är känns ganska meningslöst. Men sen kom belöningen... Väskshopping... Vi har spanat och gatt in och ut ur affärerna ett tresiffrigt antal ganger.. men nu - finally - fick jag bestämt vilka läderväskor jag vill göra den äran att eskortera hem till skandinavien ♥. I'm so happy.
Imorgon beger vi oss till Guamote efter frukost, och blir saledes aterigen internetlösa för oviss framtid. Sa till dess far ni underhalla er pa vad sätt ni finner lämpligt. Marknad, ridning och mer mountainbiking väntar oss :)
Over and out!
River rafting!
Act like a man, scream like a girl.
Under den parollen levde jag de dryga 1,5h i en gummibat med en paddel i floden Pastasa full med sten. Mamma kommer döda mig om jag dör här. Men herregud sa kul det var!
Gjorde ett nytt försök med min kamera och bilderna nu, men den här datorn fran före tidernas begynnelse förstar inte alls vad den ska göra med den. Livet i Baños är annars KANON. Igar träffade vi massa sköna och trevliga människor att bekanta oss med - de första pa länge! Manga amerikaner, OCH en trevlig finländare. Bara en san sak. Det är stort people! Sa vi fick oss varsin Ray's chocolate smoothie (it doesn't cure anything but boy is it good!) och en skum spansk filmvisning pa ett mysigt café - tiptop! Imorgon väntar canyoning och för min del lunchmaking... wowsie. Folk här vet ännu inte att jag verkligen inte kan laga mat, men det ska de snart bli varse tror jag. Fast jag har ju fatt assistans sa jag kan ju välja att bara lyda order och se hur det funkar for a change... hmm.
Tisdagen är dagen da vi troligtvis ska prova pa swingjump. Vi har passerat bron med stort B nagra ganger för manga nu... Jag är sa sjukt rädd redan nu. Jag vill inte bli knuffad, men jag vet hur svart det kommer vara att hoppa. Gooosh. Mandag eller onsdag star paragliding pa schemat - pappa, jag vet att du är avundsjuk ;)
Datorerna här är inte de nyaste sa vi ger upp nu, men once again, för bilder hänvisar jag till Anna tillsvidare...
Over and out!
Även fortsättningsvis bildlös blogg
Sedan lördag befinner vi oss nu alltsa i Tena, en mysig och safe stad där man far ga ut själv utan att frukta att bli ranmördad och valdtagen - även om man fortfarande blir lockad pa som en katt av alla som har en Y-kromosom, helt oavsett alder. Smatt.. ja jag vet inte vad jag ska använda för ord för att beskriva det.. olustigt kanske, när en 75-arig gubbe gar förbi och "kss":ar pa en. Än värre med de 10-ariga smapojkarna. Jösses Amalia. Jag kommer aldrig mer vara rädd att ga ut i Sverige. Annars da? Jo, vi längtar oss tokiga efter grovt bröd och fiberhavregryn, annars är saker pa topp.
Igar kröp vi omkring i Jumandigrottorna och kletade in oss i lera, ah - ni är sa ledsna att ni inte far se bilder pa det I'm sure, men det kommer nog i sinom tid, det vill säga i september. Vi testade även pa kajak som jag fruktat lite fran första början och efter att ha tittat pa fran stranden medan alla andra kämpade för att ta sig ur kajaken under vattnet fanns paniken färdig när det väl var min tur. Men det gick bra, väldigt förvanande. Inte ens vatten i näsan fick jag, men efter tabaccon i Chinimp Tuna kommer det nog aldrig heller vara sa farligt igen. Jag älskar hur den där fantastiska djungelveckan gav mig perspektiv pa saker och ting! Men efter den veckan har vara krav verkligen höjts, djungelvandringen som utgjorde var aktivitet i mandags entusiasmerade ingen av oss som var friska nog att delta - allt paminde bara om veckan i den riktiga djungeln dit jag kommer längta tillbaka manga ganger i höst... Anledningen till formuleringen "friska nog att delta" bottnar i att alla nämligen vaknade i söndags, lika risiga. Det berodde nog inte pa den för vissa väldigt blöta utekvällen, de flesta av oss var faktiskt väldigt vid vara sinnen även när vi atervände hem. Nästan lika risiga iallafall, vissa har legat med feber och "hemskheter" i tva dagar nu, medan andra drabbades lite lindrigare. Inatt var det värre för var del... Anna och jag fick ta en "day off" efter den värsta natten vi nagonsin upplevt. Vi konstaterade dock, efter frustande skratt när vi inte orkade med mer, att det nog var bättre att vara tva om eländet ända. Vi missade saledes dagens river rafting, men tur i oturen för oss sa far vi en ny chans i Banos.
Medan jag minns det, för att se bilder pa vara äventyr rakar det ju förhalla sig sa underbart att jag har den här en av mina tva bästa vänner med mig pa resan, som KAN lägga in bilder, vilket jag inte kan da jag inte har nagot USB med mig, SAAAA... Medan jag kommer ihag det - kolla in hennes blogg ocksa - stenvalls.blogg.se
Imorgon aker vi vidare till Banos där vi fatt höra att det ska finnas grovt bröd! Spänningen ligger tät i luften hos oss 6 danskar och 2 svenskar som är här, schweiziskorna har nog aldrig insett storheten i detta mästerverk till bakverk.
Det var nog det hela... Jag är inte helt on top of my game ännu, men ja - en liten update fick ni ju iallafall. För den detta kan vara av intresse fungerar min mobil tillfredsställande pa de flesta ställen vi hittills vistats, sa vill man sa kan man skicka sms. Ofta är den dock offline för att spara batteri, men ibland längtar jag efter liote Sverigekontakt och aktiverar den i hopp om att fa höra lite av antisnark-tröjan...
Ta hand om er därhemma och borta!
Over and out!
Ecuador+djungel+Heidi=kärlek
Jag har hoppat fran en bro, fatta det, EN BRO! Jag är höjdrädd! Hyperventilera, nästan svimma och sen bara ja... Jag är sa stolt över mig själv! Igar var vi pa sista djungelvandringen till deras sacred vattenfall, och jag HOPPADE! Jag är rädd för att drunkna, och för höjder - jag har aldrig ens hoppat fran hopptorn i badhus hemma, men jag hoppade fran en klippa pa typ 4-5m! Sen att jag gjorde världens magplask fast med ja, ska vi säga "my rare behind" sa att jag idag har blamärken över hela baksida lar och rumpa ma väl vara hänt... Det var en del grunt sa hade jag hoppat "ljushopp" hade jag väl brutit foten med min tur. Shit vad jag star i skuld till djungel-Hugo, I love him för att han fick mig att vaga. Det var lite ledsamt att säga hejda till alla imorse klockan fyra pa morgonen i deras rökfyllda keramikhydda med djungelte som skulle ge energi och god tur... My God, det är det där mötet som kommer göra hela den här resan SA värd. Innan vi fick ga hela vägen till vattenfallet var vi tvungna att inhalera "tabacco", för att ge tur i livet och goda drömmar, nagot vi ocksa gjorde i mandags da vi kom, för att inte ta med oss otur till deras familj och hus och hem i princip. Nu undrar ni givetvis vad tabacco är och det ska jag tala om. Det gar i korthet ut pa att en av de underbara Mowgli-bröderna letar upp ett random träd (det är inte random förvisso, de har speciella träd för speciella tillfällen), skär av lite av barken, tar lite "trädkött", blandar det med vatten pa ett stort löv sa man far en slags saft. Denna saft hälls det sedan upp en riklig mängd av i din hand, och denna härliga saft ska du dra in genom, ja vada? Näsan. I mandags var tabaccon brun och luktade piptobak. Som anti-nikotinist var jag väääldigt skeptisk ska jag säga. Men vad gör man inte. Igar... Herregud. Den där tabaccon var ljusgrön och brände som hin hale i näsan. Jag grät i säkert tio minuter efter det. Shit manhattan. Att halla för näsan när man hoppade fran klippan sen var ju närapa onödigt.
Pa kvällen fick vi en uppvisning i traditionell dans, vi fick även prova själva vilket sag minsta sagt lustigt ut... OCH. När Heidi skulle ga pa dass lite ensam i mörkret möts hon pa vägen ut av en den ingifta brodern som "chicar"-nanting. Hejhej, säger jag och gar runt knuten pa dasshyddan för att tvätta händerna, när jag kommer tillbaka är han fortfarande kvar och först da hör jag vad han säger. "Mirar, chica!". Och mot mig slingrar en cirka 40cm lang orm, svart, vit och orange - bredrandig. Hehehehe. Sa fick hon da ocksa möta sin tredje stora rädsla pa en och samma dag. Ormen var mellan mig och honom, och pa väg mot mig, da tyckte jag att det var sadär kul längre, även om jag inte var sa rädd, för han verkade ha läget under kontroll sa jag tänkte att det här är väl en vanlig amazonsnok... Ormen svängde lyckligtvis av, och han efter för att hugga tag i svansen innan den kom undan, och sen klubbade han den lite. Först da insag jag att den där ormen nog inte var helt ofarlig. Vilket den inte heller var. Tack gode Gud att det hände sista och inte första kvällen, annars hade jag kissat pa mig flera ganger om. Tack ännu mer för att han var där! Annars vet jag inte vad som hade hänt. Vi fick ocksa smaka den traditionella drycken fran djungeln, eller fran deras festligare tillställningar. Chicha. Vad är da det tänker ni. Det är, ska jag tala om, yuca - som tuggats och spottats ut, blandat med vatten, som fatt JÄSA. Jag höll pa att kräkas. Det smakade spya, pa riktigt. Men ja, man far ju inte vara oartig sa tre sma skalar tvingade vi i oss, en fran varje kvinna som serverade. Men när de sen gjorde sig redo för en andra runda vände sig magen ut och in, inte bara pa mig. Nej tack. Vänligt, men bestämt. Gudars, det finns sa mycket mer att säga om allt som hänt den här veckan, men jag har det mesta pa papper, hoppas jag - det jag inte har gar inte att fa ner i ord utan finns sparat som fantastiska minnen, upplevelser och erfarenheter.
Jag har inget USB med mig (stor miss), sa jag har inte kunnat föra över nagra bilder till varken dator eller blogg eller resdagbok, därför inte sa kul att skriva där kanske. Hoppas bara att inget händer med min kamera innan jag kommer hem.
Nu är vi i Tena, ny djungelstad. Vi bor i en djungellodge med Herr-Nilsson-apor vilda överallt :) Än sa länge har vi inte hunnit mycket annat än att ta den första ordentliga duschen pa en vecka (ja, pa riktigt, i Chinimp Tuna duschade vi under ett litet vattenfall mitt i floden, med djungeltval i haret) och lämna in all tvätt pa en lavanderia här i stan. Till en sex-sjuarig pojke. Jag undrar just vad han vet om tvättrad.
Nu nöjer jag mig nog med internet för idag.
Hoppas ni alla har det kanon!
Over and out!
Midnattssolens land
Att försöka förklara skillnaden mellan olika svenska sje-ljud kan ju tyckas nog så enkelt. Men varför är det ett hårt k i kaka men inte i kikare liksom? Jag bävar för den dag jag ska behöva förklara för en finsktalande släkting varför ordet "[sjuk]" klottras lite varstans...
I Finland inte bara uttalar vi som det står skrivet, vi skriver vi minsann som vi uttalar också!
I övrigt har det varit lugnt och soligt och ljust 24/7. Awesome. Om man nu bortser från att solande direktöversätts med "duka upp mänsklig buffé för blodsugarkräken".
Nu är det upp-packning, om-packning och tillbaka-flytt-packning som återstår innan jag tar avsked för Sydamerika!
Over and out.
Get back up
Glass på piren med Alex who makes me smile :)
Sådärja. Nu har väl allt som kunnat fel också gått fel? Är jag säker nu? En svindlande cykelfärd och en evighet på akuten samt två dagars sammanbiten egenrehabilitering senare är jag så gott som ny! Eller, jag kan åtminstone befodra mig själv från levande roadkill till lappad trasdocka, skam den som ger sig! Man blir duktigt förvånad när man ser asfalten närma sig ansiktet kan jag tala om. Prova inte det.
Känns som om jag fortfarande bör vakta varje steg jag tar, för den där Oturen verkar vara mig i hasorna. Nu ska jag bara överleva och njuta av en midsommar vid havet i Finland, sen blir det Jönköping igen i två dagar innan vi tar avsked av Sverige den 7e juli... Allting börjar bli klart nu, det är bara den sista packningen som blir eldprovet, tanken har varit nu i två veckors tid att en provpackning skulle ha ägt rum på något sätt, men ja... Det blir ju som det så ofta blir med sådana saker - inte av. Om jag blir riktigt sugen kanske jag gör det ikväll samtidigt som jag packar allt annat till den kommande veckan, men känner jag mig själv och mitt packningshumör rätt blir det återigen... inte av.
Reselakanet är godkänt, vandringskängorna invigda och ja, humöret är på topp. Redo!
Glad midsommar!
Over and out.
